Trots en stor medicinteknisk ­industri, starka traditioner och en hel del duktiga akademiker lever forskningen inom medicinteknik på svältgränsen, med sämre finansiering än många andra forskningsområden. Om ingen ändring görs kommer den forskning som ändå sker att gå ner än mer i tempo och få allt lägre verkshöjd. Men det behövs inte särskilt mycket pengar för att ändra detta – 36 miljoner kronor per år räcker långt. Det menar Per Ask, professor i medicinsk teknik i Linköping.

När Vinnova i höstas delade ut pengar i sitt program ”Innovationer för framtidens hälsa” var många forskare inom allt från läkemedel och biovetenskaper till elektronik mycket hoppfulla. Alltför många, visade det sig.

– Det var 455 projekt som sökte anslag. Men gissningvis får bara 15 några pengar, berättar Per Ask.

Han säger att ett sådant utfall tyvärr är fullt normalt inom medicinsk teknik. Och menar att Vinnovasatsningen ändå var ett steg i rätt riktning. Området är ”klart underfinansierat”, säger han, och berättar hur det var när Vetenskapsrådet senast fördelade anslag till medicinsk teknik.

– Budgeten räckte inte ens till de allra bästa projekten. Tilldelningen räddades av en privat donation, som gjorde att vi kunde ge medel till tre projekt. Men det var ju en engångsinsats, och inget man kan räkna med händer igen, säger han.

Per Ask torde ha bättre insyn än de flesta i hur illa det är ställt. Han är ordförande i Vetenskapsrådets beredningsgrupp för medicinsk teknik och tillika ordförande i det vetenskapliga rådet hos MTF, Svensk Förening för Medicinsk Teknik och Fysik. Därtill bedriver han egen forskning inom sensorer, signalbehandling och diagnostiksystem för hem- och primärsjukvård.

Medicinsk teknik delar på 40 miljoner
I en rapport från 2007 konstaterar Per Ask och MTFs vetenskapliga råd att forskning inom området medicinsk teknik bara får omkring 40 miljoner kronor om året från de tre huvudfinansiärerna Vetenskaps–rådet, Vinnova och Stiftelsen för strategisk forskning. Och att det är så många som vill åt dessa medel att den så kallade beviljandegraden blir väldigt låg. För vissa utlysningar kan mindre än 10 procent av de äskade önskemålen tillgodoses. Som jämförelse ligger Vetenskapsrådets snitt inom naturvetenskap kring 25 procent.

– Jämför man med USA så borde Sverige satsa omkring 100 miljoner om året för att nå lika stor forskning per invånare, konstaterar han.

För felet ligger inte hos forskarna, menar Per Ask, och inte heller hos industrin. Tvärtom framhåller han att den svenska medicintekniska industrin är tio gånger större än vad vår folkmängd motiverar, med företag som Gambro, Getinge, Nobel Biocare, St Jude Medical och GE Medical.

– I vissa nischer finns också starka forskare här i landet. Exempelvis inom sensorer, bildgenerering, signal- och informationsanalys och terapeutisk teknik, framhåller han.

Satsningar på just dessa fyra områden menar han skulle kunna utgöra skillnaden mellan nytändning och fortsatt kräftgång. Det behövs inte oöverstigligt mycket pengar, Per Ask nämner siffran 36 miljoner kronor per år i sin rapport, fördelat på tre grupper per område som då skulle kunna komma i åtnjutande av 2–4 miljoner kronor per år.

Sensorer, bildgenerering och signalanalys
Det handlar i hög grad om elektronik. På området sensorer finns svensk styrka inom allt från mikromekanik till optisk spektroskopi och nanostrukturer. Inom bildgenerering handlar det om sådant som röntgenkällor, strålningsdetektorer, magnetröntgen och ultraljud. Signalanalys är ju till naturen elektronikintensivt, och även inom terapeutisk teknik finns mycken elektronik exempelvis för strålningsterapi.

Medicinsk teknik är annars ett ganska spretigt forskningsområde, en ”akademisk hönsgård” som Per Ask uttrycker det, med allt från biomaterial och kroppsvävnader till IT och sensorer. Och just spretigheten ligger området i fatet vid forskningsmedelstilldelning, menar han. Dels riskerar medicinsk teknik att klumpas ihop med bioteknik, genteknik eller den populära etiketten ”life science”, och dels blir konkurrensen hård mot dem som representerar tydligare avgränsade områden och som därför har lättare att tala för sin sak.

– Vi fick bra gehör för rapporten, inte minst hos Per Eriksson, Vinnovas förre generaldirektör. Men det stannade vid förståelse för situationen, några konkreta pengar blev det inte.

– Vi skickade också rapporten till utbildningsdepartementet som underlag inför forskningspropositionen som kom i höstas, säger Per Ask.

Forskningsproppen en besvikelse
Till forskningsproppen hyste han visst hopp, inte minst eftersom den ansvarige ministern Lars Leijonborg nämnde medicinsk teknik som en viktig pusselbit i den debattartikel han lät publicera i samband med att propositionen lades fram.

– Men i själva propositionstexten fanns inte mycket. Andra lobbade starkare så det blev inga konkreta spår, konstaterar Per Ask dystert.

Inte heller från EU tror Per Ask att någon hjälp finns att få i brådrasket. Och här menar han att skulden faller såväl på de svenska forskarna som på landets anslagsgivande myndigheter.

– Ibland är det svenska deltagande förvånansvärt lågt. Finländarna är mycket mer aktiva än vi, konstaterar han.
För att komma i fråga för medverkan i EU-program måste dock forskningen hålla tillräckligt hög kvalitet, och här menar Per Ask att en del av den svenska forskningen varit underfinansierad så länge att det blivit svårt att hålla den klass som krävs. Allt färre får möjlighet att nå ut internationellt med publiceringar, menar han.

Önskescenario – 45 nya miljoner
Hopplöst är det dock inte. Vissa positiva tecken finns, som exempelvis den färska satsningen på Medtech West där tre högskolor och ett sjukhus gått samman med Västra Götalandsregionen för en västsvensk kraftsamling inom medicinsk teknik. Och han understryker att mycket kan göras med relativt små medel. I rapportens önskescenario skisserar han en satsning på ytterligare 45 miljoner kronor, utöver de tidigare nämnda 36 miljonerna. Dessa 45 miljoner skulle i hans vision satsas på tre områden inom distribuerad sjukvård – sensorsystem och bildteknik för primärsjukvård samt signalanalys för e-hälsa – och två områden inom högspecialiserad vård – analys och diagnostiksystem samt avancerad bildgenerering.

– Vi måste satsa på områden där vår forskning är stark, och vi har en bra tradition och starkt kunnande inom system och systemtänkande i Sverige. Oavsett vad som händer med forskningen kommer befolkningen att bli äldre och kräva mer vård, och det kommer alltid att vara billigare att skicka mätvärden än att skicka patienter till läkarna. Vi har bra argument för finansiering av den här typen av forskning, men det verkar inte räcka, säger han.