Skriv ut
Image "Vi behöver en strategi, en nationell strategi för hela elektronikområdet”. Så har det låtit i många år från näringsliv, forskare och myndigheter, i paneldebatter och andra diskussioner om framtiden för svensk elektronik.
Den efterlysta strategin ska komma från någon med auktoritet, som exempelvis regeringen, statsministern eller åtminstone närings- eller forskningsministern.

Nu finns faktiskt hoppet om att en sådan strategi ska komma fram. Vinnova, verket för innovationssystem, fick före jul i uppdrag av regeringen att ta fram en strategi för hela elektronikområdet, inklusive inbyggda system, programvara och nanoelektronik, se artikel här.

Ska strategin bli ett användbart verktyg måste den svara på flera svåra frågor. Inte bara vilka områden vi ska satsa på – det är relativt lätt – utan också vad vi inte ska satsa på. Att välja bort sådant som inte anses kunna skapa lika mycket tillväxt och arbetstillfällen är en minst sagt grannlaga uppgift.

Strategin bör också sätta upp så konkreta mål som möjligt, ange hur målen ska uppnås och hur uppfyllandegraden ska mätas. I den bästa av världar ska strategin också tydligare definiera vilket ansvar regeringen och ministrarna har, och vad industrin och forskarna kan förvänta sig därifrån. En elektronikfokuserad FoU-kraftsamling ledd av statsministern är nog att hoppas på för mycket, oavsett utgången av höstens val. Men att någon ansvarig minister indikerar vad han eller hon tycker att Sverige bör satsa på, och samtidigt se till att en anständig mängd långsiktiga medel finns till buds för dessa satsningar, är något av ett hygienkrav.

En långsiktig strategi borgar också för att området attraherar duktiga studenter och forskare, något som är nödvändigt för hela branschens överlevnad.

Utredningsjobbet ska ledas av Vinnovas Sven-Ingmar Ragnarsson, en man med erkänd rutin och integritet. Han är bitvis luttrad – han har tagit fram strategier förr, senast 2002, och vet hur snabbt de tekniska förutsättningarna förändras, liksom villkoren för näringsliv, högskolor och institut.

Hur mycket de nya kraven på en strategi verkligen avspeglar ett nymornat elektronikintresse från regeringshåll kan man aldrig veta. Man kan bara hoppas att Ragnarsson får det stöd som krävs från alla tänkbara goda krafter. Det dokument som han tar fram torde vara det viktigaste för elektroniksverige på mycket länge.