Om man inte hade förstått det förr så gick det utmärkt att konstatera i förra veckan på Mobile World Congress – Ericsson håller greppet som världens största aktör inom mobiltelefoni. Och företaget har gjort mycket rätt de senaste åren, inte minst jättesatsningen i Nordamerika där det stora Nortelköpet utvecklar sig till en veritabel succé då dess CDMA-kunder nu hör till de som implementerar LTE snabbare och i större skala än någon annan. De tidigare förvärven i Silicon Valley av Redback och Entrisphere, och den påföljande etableringen av ett större FoU-centrum där, hör också till de strategiskt lyckade satsningarna.

Men konkurrensen hårdnar nu på snart sagt varje front. Inom LTE och UMTS känner Ericsson flåset från Huawei och ZTE, som numera håller en klart gångbar teknisk nivå och som visat sig väldigt snabba på att ta fram nya produkter. De båda har dessutom indirekt stöd från sitt kinesiska moderland som visar sig i möjligheten att ge exportkrediter till kunderna på en nivå som Ericsson bara kan drömma om. Båda har också på sistone med framgång lyckats ta fram mobilterminaler som kan bli storsäljare även utanför Kina. Till lycka för Ericsson så har dock kineserna haft det svårt att slå sig in i USA, säkerligen av delvis politiska skäl.

Även de klassiska konkurrenterna Nokia Siemens Networks och Alcatel-Lucent har, efter ett par år av fusionsvåndor, verkat få ordning på sina verksamheter. Nokia-Siemens har faktiskt fler LTE-kontrakt än Ericsson, må vara att det totala värdet är lägre. På 3G-sidan ökade bolaget mest av de stora i fjol, och har flest kunder här också. Köpet av Motorolas mobilinfrastruktur stärker musklerna än mer. En annan viktig faktor är att Nokia-Siemens numera faktisk tjänar pengar, även om vinsten är modest.

Även Alcatel-Lucent ser starkare ut än på länge. Ericssons satsning på heterogena nät och småbasstationerna Air, Antenna Integrated Radio, kom lite i skymundan av Alcatel-Lucents liknande lansering kallad Lightradio. Och när det gäller småceller har Ericsson gått in i ett veritabelt getingbo – här finns även Nokia-Siemens, NEC och en hel rad uppstickare med rötterna i femtocellsvärlden som gärna vill tillämpa sin teknik i aningen större sammanhang.

Därtill kommer att mikrovågslänkarna Mini-link, som används till returtrafik (backhaul) i mobilnäten, nu också får ökad konkurrens. Ledartröjan i denna nisch togs över av NEC i somras, må vara med en hårsmån. Uppstickare med nya material- och antennlösningar började synas ifjol. Och frågan är hur länge den klassiska punkt-till-punktförbindelsen regerar inom returtrafik – andra topologier som punkt-till-multipunkt kan mycket väl vara effektivare i en snar framtid.

Inte ens på tjänstesidan får Ericsson ha en lugn stund. Här utmanar främst Nokia-Siemens, som faktiskt är större är det gäller nätuppbyggnad även om man är mindre totalt. Men även här sker innovation, delar av det som Ericsson och för den delen även Nokia-Siemens rationaliserar genom att outsourca till exempelvis Indien kommer det nu strukturerad programvara som riktar sig mot denna verksamhet. Ett företag som brittiska Celcite är värt att hålla ögonen på i sammanhanget.

Ericssons nästa steg, åtminstone om man får tro vd Hans Vestbergs indikationer under Mobile World Congress, är att satsa på ”molnet”. Det kan vara helt rätt – ska visionen från ifjol om 50 miljarder uppkopplade enheter bli verklighet krävs att betydligt mer beräkningar och datatjänster utförs någon annanstans än där terminalerna finns. Men det vill till att både visioner och exekvering är av toppklass om Ericsson ska lyckas vidmakthålla sitt herravälde.