JavaScript is currently disabled.Please enable it for a better experience of Jumi. Svårt att utmana LCD:s dominans
ALLT DU BEHÖVER VETA OM SKÄRMAR:

Svårt att utmana LCD:s dominans

Elektroniktidningen har bänkat sig framför TV:n – och andra heta skärmmarknader – och rapporterar vad som gäller idag och vad som kanske händer i morgon.
DE AKTUELLA SKÄRMTYPERNA

I en LCD-skärm består varje bildpunkt av tre luckor, skapade av flytande kristaller, som öppnas och stängs för att släppa igenom ljus. Luckorna täcks av röda, gröna och blå filter för att mixa fram färg.

I en den äldsta sortens LCD-skärm, CCFL, har LCD-skärmen en vägg av ett par dussin lysrör bakom sig som lyser genom luckorna. Men den överlägset vanligaste LCD-skärmen idag är LED LCD där ljusväggen istället består av en matta av vita lysdioder. Den kallas ofta slarvigt för LED-skärm, men de enskilda bildpunkterna är alltså inte lysdioder.

En ny generation LCD-skärmar – QD-skärmar – bygger upp ljusväggen av kvantprickar och blir ännu tunnare och snålare.

När QD-skärmar lanserades var tanken faktiskt att använda dem till äkta LED-skärmar med QD-prickar som bildpunkter. Den utvecklingen är inte mogen men fortgår.

Inte heller QD-skärmen är alltså idag en riktig diodskärm.

Det är därmot Oled-skärmen. Här består bildpunkterna av mycket små organiska lysdioder.

Oledskärmar är mycket tunna och kan byggas både transparenta och töjbara.

De är också helt svarta där dioderna är släckta, medan det i en LCD-skärm alltid läcker in lite ljus från bakbelysningen.

I Amoled-skärmar, den vanliga typen i mobiler, sitter Oleddioderna i en aktiv matris av transistorer och kondensatorer som håller diodernas laddning.

 

E-bläck ger Yos mobil en strömsnål lättläst baksida


Pek fick genomslag i industrin.


Signage växer snabbt och används för att bygga relationer till kunden.


TV är den stora – även bokstavligen - skärmmarknaden.

Elektriskt bläck i ett armband ger notifieringar och utbytbara mönster
TV:n är en av de stora marknader som styr teknikutvecklingen. Det säljs årligen TV-apparater för nära en en biljon kronor.
Här är det hög upplösning och stora dimensioner som gäller, oavsett skärmtyp. Soffpotatisarna har en till synes omättlig lust till allt finkornigare bildpunkter över allt större ytor. Monsterprotyperna på mässorna har tresiffriga tumtal.

På konsumentelektronikmässan i Las Vegas (CES) var det Ultra HD (3840 x 2160 bildpunkter) alla tillverkare flaggade med i sina montrar. Storleken kallas 4K, alltså ”K” som i 1024 – en märkligt frikostig avrundning av den verkliga bredden.

Experter bedömer att 4K är en meningslöst hög upplösning för TV-soffan. Den är på biografduksnivå. De flesta tittare sitter helt enkelt inte så nära TV:n att deras ögon kan uppfatta skillnaden mellan HD 1080p (1920 x 1080) och 4K.

Men detta har inte fått TV-tillverkarna att stilla sig. Nästa riktmärke är 8K (7680 x 4320). Upplösningen har visats i prototyper på CES åtminstone sedan 2013. För att motivera den umgås man bland annat med idéer om att låta en och samma skärm visa upp flera stycken UHD-rutor med olika innehåll.

Den globala snittstorleken på en nyinköpt TV är idag 39 tum. Nästan alla är LCD-TV. Och de använder vita lysdioder som bakbelysning.

Tillverkarna hoppas få sälja 261 miljoner LCD-teveapparater i år, varav drygt 30 miljoner 4K-apparater.

Samsung har varit den största tillverkaren av TV-skärmar sedan 2002 och har idag runt en femtedel av marknaden. Andra stora är LG, TCL och Sony.

Plasmaskärmen – om du minns den – är snart helt borta. Det som går att köpa i butiken nu är i princip bara ett restlager. Panasonic, Samsung och till sist LG slutade producera plasma-TV i fjol. Kinesiska Changhong är ensam kvar.

Plasma-TV är dyrare än LCD och skulle ha blivit ännu dyrare i högre upplösningar. Efterfrågan har minskat i takt med att LCD fått allt bättre kvalitet.

Det finns TV-entusiaster som ojar sig över plasmaskärmans försvinnande – den har haft en svärta och snabbhet som LCD inte kan matcha.

Men entusiasterna får idag stålla sitt hopp till Oled. Den har plasmans bildkvalitet – och oftast mer därtill – men med lägre strömförbrukning och mindre tjocklek.

Oled – en skärm som använder lysdioder (organiska) som bildpunkter – har i flera år väntats ta över efter LCD. Den är bättre ur i princip alla aspekter – bildkvalitet, strömsnålhet, miljövänlighet.

Men tyvärr kostar den mycket mer. Det orsakas framför allt av en låg yield.

Därmed tar Oled-TV ännu inga noterbara marknadsandelar från LCD-TV.

Dessutom har Oled-TV problemet att LCD-TV vägrar sluta utvecklas – så ribban höjs hela tiden för vad Oled utmanar. Exempelvis har LCD-skärmtillverkarna upptäckt att de selektivt kan tända och släcka dioderna i LCD-bakljuset efter vad som visas i rutan. Bakom LCD-skärmen sitter med andra ord en sorts lågupplöst svartvit lysdiodskärm. Det betyder att bildpunkter som ska vara svarta inte har så mycket belysning på sig, som därmed inte läcker igenom LCD-luckorna. Och därmed blir bildpunkter mörkare – och därmed krymper en av plasmans och Oled:ens fördelar.

Tekniken spar dessutom ström.

En sak till. LCD-TV:n håller återigen på att byta ut sin bakbelysning. Efter CCFL – som är borta idag i teveapparater – och den idag aktuella tekniken LED, kommer kvantprickar.

QD-skärmar (quantum dots) kallas den nya sortens bakbelysning. Den sänker strömförbrukningen och kan dessutom generera  bättre färger.

LG är den som driver Oled-TV starkast just nu, medan LG, Sony, Samsung och TCL retirerat några steg från Oled och börjat slå på trumman  för QD. Så ska man tro på majoriteten kommer Oled i TV-skärmstorlekar att låta vänta på sig några år till.

I själva TV-soffan har Oled däremot blivit vanligare – i fickorna på dem som sitter där, i telefoner, alltså. Där är skärmstorlekarna mindre och absolutpriset mindre och yielden bättre.

Samsung – världens största Oledtillverkare – producerar Amoled i storlekar från 1,63 till 10,5 tum. De sitter i mobiltelefoner från Samsung, LG, Microsoft, Lenovo med flera. Och i små skärma och mikroskärmar, som exempelvis Apple Watch.

Den snygga svärtan har fått designers att flockas kring  Oled. Dessutom finns bonusar som att batteritiden bättre – i alla fall teoretiskt – eftersom endast tända punkter drar energi. Och så är synbarheten i vinkel bättre.

Men även i småstorlekar har LCD blivit allt bättre. Så det är inte givet att Oled kommer fortsätta växa och helt ta över.

Oled tycks ha kortare livslängd just nu, och skillnaden i kontrast har blivit mindre. Och så kan Oled i jämförelser dra mer energi än LCD när skärmen är vit och inte svart. Och så är den trots allt dyrare.

I mobiltelefoner är man minst lika duktig på att experimentera med ny skärmteknik som TV:n. Ett spännande exempel är memsskärmar som stänger ljuset med fysiska pyttesmå luckor och inte med flytande kristaller.

I industrin är utvecklingen långsammare än på konsumentsidan. Här finns krav på långa produktlivscykler. Och så är parametrar som lång livstid och tuffa miljökrav viktiga och det är inget man kan lita på finns i nyanserad teknik.

I industrin är man fortfarande sysselsatt med att migrera från CCFL-bakbelysta LCD-skärmar till LED-bakbelysta, snarare än att börja experimentera med Oled. Kvalitetsskillnaden är inte så stor att Oled öppnar nya tillämpningsmöjligheter.

Industrin kommer att vänta tills Oled kommer ikapp i pris. Och det kan ta ett tag eftersom LCD fortsätter att sjunka signifikant. Särskilt i de storlekar som används i mobiler och pekplattor – 3,5–tummare, sjutummare och tiotummare.

LCD har dessutom den etablerade teknikens fördel att vara vad utvecklaren är van vid att jobba med, och vad som kretsarna kan väntas stödja stabilt med gränssnitt.

Ett bud man hör är att Oled ska kunna börja utmana LCD i industrin om 4 till 5 år.

Den marknad för skärmar som växer kanske allra mest just nu är signage – skärmar för butiker och skyltfönster. Det är mycket TV:ns förtjänst. Här får tillverkarna dessutom avsättning för de allra största skärmstorlekarna – butiksinnehavarna har större plånböcker än privathushåll, och publiken befinner sig ofta mer än en tevesoffa bort från skärmen, så den behöver vara större.

Antalet skeppade signage-skärmar ökade med 16 procent på ett år fram till tredje kvartalet i fjol. Och siffran kan vara ännu större, för en annan trend är att butikerna börjat köpa vanliga TV-skärmar för ändamålet – särskilt 60-tummare i fjol. Och särskilt under helgrea.

Samsung är störst också på skärmar avsedda för signage med nära 30 procent av marknaden, följd av NEC på tio och LG på sju. Storlekarna ökar – snittet var 49 tum i fjol. 46- och 47-tummare blev färre medan 60-tummarna blev fler.

Det var länge sedan hamburgermenyn var av papp. Allt mer reklam och information i butiker och skyltfönster visas på skärm. Men orsaken till tillväxten är att signage går in i en ny fas. Skärmen är inte längre bara något som ersätter statisk information med dynamisk.

De är numera en integrerad del av relationsbyggande med konsumenten. Även annan spännande ny elektronik är med i det byggandet, som NFC, Ibeacons, QR-koder, internet och appar.

Och pekskärmar, som också växer inom industrin, både kapacitiv och resistiv teknik. Tekniken lånar bland annat från telefonerna och den dramatiska tillväxten där sedan Apple Iphone.

3D-skärmar har inte fått något industriellt genomslag.

Även framför tevesoffan har 3D-skärmens död börjat utropas trots att säljstaplarna sköt i höjden – det var i och för sig bara i prognoserna – för bara ett par år sedan.  Man tror att glasögonen blev för bökiga.

Men nya modeller fortsätter att lanseras på mässor så branschen har inte gett upp.

Och en del tror att glasögonfria små 3D-skärmar fortfarande skulle kunna ha en chans, även inom industrin.

De tillämpningar man tänker på där, utmanas dock ofta av en helt annan skärmteknik –huvudmonterade glasögonskärmar. De har redan några smala, men starka nischtillämpningar i industrin. Det handlar då om nya sorters tillämpningar för exempelvis virtuell verklighet, utbildning eller telenärvaro som inte knaprar på den befintliga marknaden för skärmar.

Elektriskt bläck är en annan teknik som hittat några nischtillämpningar som den försöker hålla fast vid. Sådana skärmar drar lite ström och syns bra i solljus – de är ”reflektiva” – försöker inte överösta solljuset med sitt eget ljus, utan reflekterar det och utnyttjar det stället.

Det gör dem idealiska för exempelvis eboksläsare. Ebläckprislappar i butiker blir också en vanligare syn, numera också i tvåfärg, som rött och svart.

Elektriskt bläck finns inte kommersiellt med fullfärg till rimliga priser. Det fanns en utveckling av sådan teknik fram till några år sedan, men den var kostsam eller och inte framgångsrik och ligger i dvala sedan pekplattorna kom.

En av de nischer som ändå känns meningsfulla för elektroniskt bläck, är som en liten sekundärskärm, till exempel till mobiler. Tyska Yo släppte en läcker sådan mobil på CES-mässan. Den sitter på baksidan och är lika stor som den ordinarie skärmen. Den låter användaren göra mycket med telefonen utan att behöva starta en strömslukande LCD-skärm. Och läsbarheten i dagsljus är mycket bättre.
MER LÄSNING:
 
KOMMENTARER
Kommentarer via Disqus

Anne-Charlotte Lantz

Anne-Charlotte
Lantz

+46(0)734-171099 ac@etn.se
(sälj och marknads­föring)
Per Henricsson

Per
Henricsson
+46(0)734-171303 per@etn.se
(redaktion)

Jan Tångring

Jan
Tångring
+46(0)734-171309 jan@etn.se
(redaktion)