Problemet är till viss del att tekniken idag utvecklas fortare än de mänskliga generationerna avlöser varandra. Alla vet vad en snickare är eftersom deras föräldrar vet. När inte många vuxna omkring en vet vad moderna jobb handlar om, hur ska vi ungdomar veta. Man ska inte tro att dom intresserade kommer söka upp mer information själva heller. Då missar man poängen. Först måste man få fotfäste - bli intresserad. Man måste veta någonting för att vilja ta reda på mer. Ingen är nyfiken på rymden om dom inte vet att rymden finns. Vem bygger en rymdraket om man inte har sett månen. Eller ska jag beskriva det såhär: Tänk dig att du befinner dig på en ö av ljus. Utanför denna ljus-ö finns mörker. Ljus ön är din värld. Vissa delar är skarpt upplysta, vissa lite skumma och grå. Visst blir vi lite nyfikna på de där skumma områdena, och om man anstränger sig kan man urskilja lite detaljer här och där. Eller så är man kanske nöjd med sin ö av ljus. Vi är inte alltid nyfikna på allt. Men vi kan hur som helst inte gå ut i det bäcksvarta mörkret utanför denna ö av ljus. Om inte någon som har varit där förut håller oss i handen och leder oss ut. Att famla blint ut i mörkret är inte så lockande, till skillnad från att kika in i de skumt upplysta områdena. Men om vi känner någon som vet, eller på annat sätt ger oss ett bra verktyg, ett sådant där himla bra verktyg, som en ficklampa, så blir man förmodligen nyfiken på att utforska mörkret... Om man tror att det finns något spännande där. Historier från vuxna, rykten, beskrivningar... av vad andra sett "i mörkret där ute" måste först till för att mer än ett litet fåtal av dom som inget vet, och inte känner någon som vet, ska vilja ge sig ut i mörkret i blindo. Kanske finns det en annan ö av ljus där ute i mörkret någonstans... kanske... Det kan låta självklart, men det är det inte. Det är skillnad på att kunna föreställa sig vad det är som finns där - som i att teoretiskt kunna - och att göra det i praktiken. Det är ju precis lika svårt som när en uppfinnare/ingenjör uppfinner/kommer på något som ingen annan gjort förut, som inte funnits fram tills nu. Hoppas ni inte har något emot att jag beskrev situationen väldigt metaforiskt, som en berättelse. Jag är faktiskt lite nyfiken själv... men jag är osäker på var/hur jag ska få svar på mina frågor. Jag famlar inte helt i blindo, men inte har jag något så bra som en "ficklampa" heller. Men framför allt vet jag inte riktigt vad jag ska fråga. Alla bra programvärdar läser på om personen dom ska intervjua innan dom ställer frågorna, eller hur. Vad jag mest av allt vill ha är "någon som håller mig i handen" och ger mig en tour, "lyser upp en ny värld" av elektronikrelaterade jobb. Inte, vi vill att du ska läsa elektronik/fysik/matte och komma och jobba hos oss. Det räcker inte. Drömmen hade varit om man hade haft en tydlig "karriär/utbildnings"-stege: Nu kan du såhär mycket, då klarar du av sådana här arbetsuppgifter. Om du sedan lär dig detta också kan du gå hitåt, eller om du lär dig detta kan du gå ditåt. Som ett träd. Alla börjar vi vid roten - utvecklas - inriktar oss mer och mer. Om ett företag kunde utveckla ett detaljerat sådant träd, i en lättförståelig grafisk modell... Jag kan inte med ord beskriva hur OTROLIGT bra OCH värdefullt det skulle vara! Givetvis skulle trädet vara enormt, med hundratusentals, kanske miljoner, små knoppar och förgreningar. På ett papper skulle man aldrig kunna rita det. Men jag överlåter åt detta företag att utveckla de medel som krävs för att presentera trädet, på en dator: Att veta att ens kunskap är som verktyg, vem vill då inte veta vad man kan göra med sina verktyg. Att veta att för varje ny landvinning finns nya möjligheter. Att veta att du har tusen och åter tusen möjligheter framför dig. Att kunna se exakt vad dessa möjligheter är för något, och även om de avlägsna möjligheterna är svåra att förstå, så vet du i alla fall säkert att dom finns där, och desto närmare du kommer desto mer förstår du - och om du vill förstå kommer du ta dig närmare! Att veta precis vilka steg som krävs, för att komma dit man vill komma. Columbus seglade över havet för att han visste vart han ville, inte var han skulle hamna. Han visste var han befann sig och han visste precis vad som krävdes för att han skulle få svar på sin fråga: att han seglade ut på havet, och han visste i vilken riktning. Ibland blir man förvånad över vad det är för plats man hamnat på, men upptäcker nya saker. Själv vill jag åka till Japan någon gång, inte alls för att jag förstår vad jag kommer uppleva där. Men jag vet att det finns, för jag har hört spännande rykten om ett land som heter Japan, jag vet var det ligger, jag vet ungefär vad som krävs för att komma dit, jag vet var jag är nu, och jag är nyfiken! dpom @spray.se