Som många trender börjar även denna i New York. Där härjar Graffiti Research Lab, G.R.L., en obskyr organisation i lagens utkant vars syfte är att förse ”graffitikonstnärer och protestskribenter” med teknik för ”modern urban kommunikation”. För att återta initiativet från storföretagen och deras ”nedkletande av det gemensamma visuella rummet”.
Främsta vapnet är något G.R.L. kallar ”throwies”. Små starkt lysande punkter bestående av en lysdiod hoplimmad med en neodymmagnet. (För övrigt en utmärkt tillämpning för ledande lim, ty magneterna tappar kraft av värmen från lödningen.)
Throwies kastas sedan till platser där man vill markera närvaro. Broar och järnklädda fasader, till exempel. Och där sitter de och lyser tills batteriet tar slut. Tack vare de tekniska framstegen inom lysdiods- och magnetteknologin kan en throwy för blott någon dollar lysa i flera veckor!
Att döma av videosnuttarna på G.R.L.s hemsida håller detta på att utvecklas till något av en folksport på Manhattan, där flera platser utsatts för formidabel throwy-bombning av balaclavaklädda rebellgäng.
Fast en enda lysdiod utgör ju inte mycket till protest. Ju fler som bundlas samman, desto starkare och tydligare ljussken. Ska man därtill förmå lysdioderna att forma ett budskap på så höga höjder att inte ens lagens arm är lång nog att omedelbart ta ner det, så måste man antingen kasta med extrem precision eller tillgripa hjälpmedel.
Här kommer ”the night writer” in i bilden. Den består helt enkelt av en skumplastplatta på en lång pinne. I plattan görs ett hål för varje throwy som behövs för budskapet. Vill man skriva sin ”tag” (graffitiartistnamn) så kanske det går åt hundra throwies. När mönstret är klart är det bara att sätta plattan mot ytan.
Vän av ordning undrar förstås hur det går för miljön. Man misstänker ju att G.R.L. sk-ter i WEEE-direktivet. Fast lösningsmedlen från klassiska graffitisters sprayburkar (och från deras antagonister i väggtvättarbranschen) är nog värre miljöbovar.
Och så säger de att ungdomen inte är kreativ nuförtiden.