Fotboll är aldrig så populärt som i VM-tider. Plötsligt blir vi ett land av experter på allt från mittfältsstrategi till landslagsdräktsdesign, huliganism och historiska kommentatorsgrodor. Det är bara då (och när sportserieblaskan Buster lades ner förra året) som kulturredaktionerna dammar av härliga gamla analogier som ”det gröna fältets schack” och använder uttryck som ”studier i fredlig nationalism i globalt perspektiv” som ursäkt för att få gå på en sportbar, se en match och ta en öl.

Man kan fråga sig varför schack aldrig beskrivs som ”det rutiga fältets fotboll”.

När det gäller idrottarnas fotbeklädnader, förr kallade skor, har dock kulturskribenterna hittills missat några uppenbara möjligheter till studier av nationalkaraktäristika. Kampen mellan Nike och Adidas är inte bara en våt dröm för varumärkesexperter - den speglar också tydligt skillnaderna mellan tysk och amerikansk ingenjörsmentalitet.

Tyskarna först med intelligent sko

Tyska Adidas lanserade redan i maj förra året vad man kallade ”världens första intelligenta sko”, på tyskmodernistiskt vis betitlad ”adidas_1” med genomgående gemener och understreck. Bara det!

Dojan hade utvecklats i tre år, och försetts med ett gäng sensorer runt hälen, en mikroprocessor i hålfoten och en liten motor som spände skosnörena.

Poängen? Jo - med adidas_1 hade idrottaren garanterat alltid optimalt spända skor, genom hela löpsteget. Skon ska vara lite lösare spänd när hälen sätts i, för att sedan spännas åt aningen mer genom själva steget, maximera spänningen när tårna skjuter ifrån och sedan spännas av tills nästa gång hälen sätts i.

Då uppnås inte bara högsta möjliga löpprestanda, utan även minimerad risk för skavsår och annat otrevligt. Åtminstone så länge batterierna räckte, det vill säga 100 timmars användning. Tyskland - USA, 1-0.

Därmed hade sportskobranschen inträtt i IT-åldern. Mycket riktigt lanserade Adidas i november en uppgradering, ”adidas_1.1”, med en 153 procents starkare motor.

Än så länge var kampen ett spel på en planhalva. Tyskland - USA, 2-0.

Hela Adidas satsning kändes så tysk att den kunde vara direkt hämtad från BMW eller Mercedes. Innovativ god ingenjörskonst som löser både verkliga och påhittade problem. Uppgradering med starkare motor efter ett halvår. Alltihop sobert färgsatt. Fast när nyhetens behag lagt sig blev det hela ganska tråkigt. Tyskland - USA, 2-1 efter tysk försvarstabbe.

Och amerikanerna kom igen med besked härom veckan, när Nike lanserade sitt elektronikfyllda svar. Bara namnet, Nike Air Zoom Moire, signalerar att här är det känsla och upplevelse som gäller. Tekniken spelar andrafiolen. Poängen här är minsann inte att skorna ska sitta skönt, utan att de ska kommunicera med idrottarens Ipod, denna Applepryl till MP3-spelare som blivit obligatorisk för alla som över huvud taget bryr sig om sin egen coolhetsfaktor.

Helt plötsligt kvitterat, 2-2.

Kalorisiffror i hörlurarna

Nikes funktion är ganska enkel - i dojan sitter en stegräknare som via en trådlös länk (Nike Ipod Sports Kit!) visar utdata på Ipodden. På dess display kan man då se hur länge man sprungit, hur långt, hur fort och hur många kalorier man förbränt. Budskapet kan förstås också höras - en syntetisk röst kan mixa in kalorisiffrorna i rapmusiken genom de vita högtalartrådarna.

En enkel sensor, en enkel radiolänk och lite elementär aritmetik. Plus lite talsyntes. Ingen jätteinnovation - alla ingående delar har funnits länge. Men coolt. 3-2 till USA.

Och ett försäljningspris på 29 dollar, för den som kan hitta en Applebutik där de inte är slut. Jämför det med adidas_1 som går lös på 250 dollar. Spiken i kistan, matchen slutade 4-2 till USA.