Skriv ut


När vi försökte snabbladda i Tallinn i juli möttes vi av en trasig webbserver. Lyckligtvis satt utvecklaren på ett kontor strax intill. Lite senare var vi pilotkunder åt en ny laddoperatör.

Elektrifieringen av bilflottan har tagit fart på allvar. Laddinfrastrukturen har dock inte hunnit mogna. Alla elbilsägare kan ge dig en berättelse om det. Här är en från mig. Den utspelade sig i somras under familjens sedvanliga semester i hustruns Estland.

Som nyblivna ägare av en Nissan Leaf på 62 kWh vågade vi för första gången ta elbilen dit. Vi startade på 100 procent i Linköping och tog oss till Värtahamnen i Stockholm med 26 procent kvar.

Nöjt konstaterade vi att det fanns inte mindre än två Chademoladdare bara ett stenkast från vår första anhalt, svärmor i Tallinn.

Ett orostecken var att Chargefinder (en app som visar laddplatser) rapporterade dem som otillgängliga. Och inte bara dem, utan en betydande andel av stadens laddare.

Så illa kunde det väl knappast vara? Nej, vår hypotes blev att det måste vara rapporten i sig som var trasig.

I skrivande stund är Eleports webbserver fortfarande död.

Men så illa var det.

När vi parkerade på stormarknadens laddstation och försökte signa upp oss i appen, fick vi inte ens ett felmeddelande. Webbservern var död. Operatörens samtliga laddare var offline.

Enligt Chargefinder var denna operatör finska Virta. Men enligt informationen på laddstationen var det en ”Eleport”, som varken Chargefinder eller Chargemap ens kände till. Det visar sig senare vara en ledtråd till problemets natur. 

Vi testade både Virtas och Eleports app. Båda gör anspråk på stationen. Men båda ger samma felmeddelande, ”Oh no – I'm offline”.

Eleports telefonsupport meddelar att alla som redan har laddkort lugnt kan ladda vidare. Appen kommer du däremot inte att kunna använda på 20 dagar. Varken för att ladda eller för att registrera dig.

Ingen panik. Det finns fler laddoperatörer i staden. Under tiden  knackar hustrun på hos en Peugeotverkstad på andra sidan gatan. Vi får gratis låna en destinationsladdare i två timmar.

Det ger oss tio procentenheter. Suur aitäh! säger vi, stort tack, och överlämnar en box svenska punschtoppar. De är förvånansvärt fräscha i den värmebölja som klimatet just de här dagarna i somras använde för att påminna om varför det finns elbilar.

Att försöka beställa ett laddkort från Eleport är förstås försent. Såvida inte, hmm, laddkorten kanske tillverkas i Tallinn? Och det går att besöka dem på plats?

Och tro det eller ej, men Eleport visar sig ha sitt huvudkontor i kontorshuset intill.

Vi slinker in bakom en kvinna med entrékort – hon skänker oss inte en blick – och tar hissen till tredje våningen. I en olåst korridor hittar vi företagets namnskylt på en dörr och knackar på.

En ung man öppnar. Han pekar på nästa dörr. Där svarar ingen, så vi knackar på den unge mannens dörr igen. Han blippar upp dörren och går in och hojtar. Vi följer efter.

Det är både sommartomt och lunchtomt. Ett fåtal anställda droppar in senare.

Min hustru och den unge mannen har en lång dialog på estniska. Det visar sig att orsaken till appglappet är att Eleport har gjort slut med partnern Virta och fått stationerna i skilsmässan.

Men ny kod måste utvecklas. Det pågår just nu på just detta kontor. Den unge mannen är en av utvecklarna. Att inte webbservern är online för att åtminstone ge ett felmeddelande skyller han på tredjepart.

När han får veta att vi är på väg till Pärnu rekommenderar han oss lösningen att signa upp oss på konkurrenten Enefit, som har flera Chademoladdare på plats där.

Jag registrerar ett konto i Enefits app. Också Enefits laddare i Pärnu är osynliga i  Chargefinder – det händer uppenbarligen saker på estniska laddmarknaden. ABRP och Chargemap har dock noterat dem. Jag mejlar en rapport till Chargefinder.

Vi insisterar ändå på att få ett konto på Eleport. Det kommer säkert till nytta. Så vi får bli försökskaniner. Det blir ett utmärkt test av systemet, tycker den unge mannen.

Vi blir pilotkunder hos Eleport. 

Han drar fram en bärbar dator och knappar en stund. Frun legitimerar sig med någon sorts personlig kod de använder i Estland. Hon hämtade ut den någon timme tidigare på en myndighet.   

Enefit tar visserligen en cent mindre per kWh för snabbladdning, 0,29 euro, men senare i Pärnu laddar vi  försökskaniner förstås på Eleport.

Kortet fungerar utmärkt. Suur aitäh!

Estlands skifferskifte 

Men ska man ens köra elbil i Estland?

Landet har av en av Europas sämsta elmixar. Enefit ägs till exempel av statliga Eesti Energia, som är inte bara Estlands utan hela världens största oljeskifferbolag.

Ja, det ska man.

Laddning i Estland idag ger klart mer klimatutsläpp än i Sverige. Men Estland ställer om. Och Estland är på samma elmarknad som Sverige. Det jämnar ut våra klimatavtryck lite grand redan nu.

Facit är en genomtänkt livscykelanalys. En sådan som inte bara tar hänsyn till elmixen idag utan också i framtiden.

En sådan analys säger att en idag nyköpt dieselbil som körs i Estland under sin livstid totalt kommer att ge 2,5 gånger mer klimatutsläpp än en elbil.

HUVUDBILDEN: Vi laddar vår Nissan gratis hos Peugeot.
FAKTARUTAN UPPTILL: El från oljeskiffer i Narva. BILD: Fortum
FAKTARUTAN NERTILL: Vi laddar gratis hos svägerskan i Kiideva. Där är energiskiftet fullbordat.