Skriv ut

Budskapet i Johan Nylanders färska bok The Epic Split är rättframt. Vi befinner oss i samma position som skådespelaren Jean-Claude Van Damme i Volvos reklamfilm från 2013. Skillnaden är bara att boken handlar om att USA och Kina håller på att separera. Det hjälper inte att gå ner i split, vi måste välja sida.

Precis som i lastbilstillverkaren Volvos reklamfilm är den vidgande klyftan mellan USA och Kina en långsam process, men allt fler företag tvingas fundera över sitt förhållande till Asiens jätte och konsekvenserna av att ha sin tillverkning där.

Lite tillspetsat kan man säg att det handlar om den fria världen och demokrati mot en enorm marknad med 1,4 miljarder männi­skor, AI-forskning och infrastrukturprojekt som Belt and Road.

Företagen kommer att tvingas välja sida eller skapa separata organisationer för de två marknaderna där produkter för Kina utvecklas av kineser i Kina medan det omvända gäller för USA. Bjässar som ABB kan klara av den balansakten, men mindre företag tvingas välja sida.

Johan Nylander

är en ­prisbelönt ­journalist, författare och föreläsare som bevakar Kina och Asien från Hong Kong. Han har medverkat i bland annat CNN, Forbes och Dagens Industri. För tre år sedan gav han ut en bok om innovations­mekkat Shenzhen och i september i år kom The Epic Split. Bägge finns på Amazon.

Foto: Allan Nylander

Men separationsprocessen började långt före Trump och har bland annat drivits av ökande löner som gjort att grannländerna numera är billigare, skriver Johan Nylander.

År 2000 kostade en arbetare i Kina 0,46 dollar per timme, i USA var det 25 dollar. Lönerna i Kina har ökat med 15 procent per år medan produktiviteten bara ökat med 10 procent per år. Samtidigt finns en omfattade byråkrati och brist på öppenhet plus att skatterna på arbetskraft är de högsta i regionen.

Resultatet har blivit att mycket ­produktion redan har lämnat landet. Det märks i fabriks­staden Dongguan där Johan Nylander möts av tomma lokaler som letar efter nya hyresgäster.

I boken ger han två exempel på företag som bytt strategi långt före Trump – Adidas och Nike. Adidas har halverat tillverkningen av skor i Kina sedan 2010. Konkurrenten Nike hade tidigare större delen av tillverkningen där, idag återfinns den i Vietnam.

Men det är inte bara tillverkning av skor, leksaker och enkla prylar som flyttat.

Det kanske mest högprofilerade exemplet inom elektronikindustrin är Samsung som stängde sin sista mobiltelefonfabrik i Kina i slutet av 2019. Över tio år tidigare, 2008, öppnade företaget den första mobiltelefonfabriken i Vietnam, ditlockad av låga löner och subventioner. Idag tillverkas cirka 60 procent av Samsungs mobiler i landet eller 150 miljoner per år.

Så sent som i juli öppnade Samsung en megafabrik i Indien med kapacitet för 120 miljoner telefoner per år. 2014 fanns det bara två mobiltelefonfabriker i landet, idag finns det hundratals.

I augusti i år meddelade det koreanska företaget även att företagets sista fabrik för bärbara datorer i Kina bommar igen. Motivet är att sänka kostnaderna i kombination med den ökade spänningen mellan USA och Kina.

Värt att komma ihåg är att Samsung haft fabriker i Kina under mer än 30 år och kommer att fortsätta tillverka i landet, om än i en mindre skala.

Andra elektronikföretag som flyttat ut produktionen av mobiltelefoner är Asus, LG och Sony. Intressant att notera är att Apple fortfarande inte gjort några större förändringar utan kör vidare med Foxconn i Kina.

Flytten från Kina har också eldats på av olika nationella initiativ. Exempelvis har Trump gjort en stor sak av att försöka återindustrialisera USA. Ett bolag som hörsammat är Apple som startat en liten fabrik för Mac Pro-datorer i Texas medan kontraktstillverkaren Foxconn lovat att dra igång en stor fabrik för LCD-paneler i Wisconsin. Det storstilade projektet som skulle ge uppåt 13 000 nya jobb ser dock mest ut att bli en tumme.

Även Kinas närmaste grannar har olika program för att locka tillbaka industrin.

Japan har exempelvis avsatt 2,2 miljarder dollar för att förmå de inhemska företagen att flytta produktion från Kina. Runt hälften av de företag som nappat har tagit hem den till Japan resten har flyttat till länder i Sydost­asien som Vietnam, Myanmar och Thailand.

Även Sydkorea är inne på samma spår. Företag som flyttar hem produktion kan räkna med olika subventioner och bidrag. Enligt koreanska media som boken citerar finns det 3,7 miljarder dollar som öronmärkts för uppgiften.

2016 lanserade Taiwan en ambitiös plan kallad the New Southbound Policy för att minska beroendet av Kina. I början 2019 sjösatte regeringen en treårsplan för att locka hem produktion från Kina. Det gäller alla områden inklusive elektronik, mekanik, medicinteknik och förnybar energi.

18 månader senare hade taiwanesiska företag ansökt om 33 miljarder dollar i stöd. Initiativet uppges ha lyft landets BNP med 2,73 procent i fjol. Dessutom skapas tiotusentals nya jobb som dessutom kräver kvalificerad arbetskraft.

Trump har hällt ytterligare bränsle på brasan det senaste året genom att införa straffskatter på vissa produkter som importeras från Kina. Dessutom har pandemin visat på sårbarheterna i försörjningskedjorna.

Men det finns också mindre spektakulära faktorer som driver på förändringen. Boken lyfter fram faktorer som att miljökraven i Kina blir allt striktare plus att landets rege­ring hellre vill se en ekonomi baserad på kvalificerade jobb än lågbetalda fabriksarbetare.