Redan på kiselnivå måste man ta hänsyn till EMC-direktivet och minimera de störningar som genereras.

Så har bland andra SGS-Thomson och Siemens Components resonerat när man utvecklat nya kretsar.

För att elektronikkonstruktören lättare ska kunna uppfylla EMC-direktivet, så försöker flera kiseltillverkare redan på kiselnivå minimera de störningar som chipsen genererar.

I sin C500-familj har exempelvis Siemens kretsar som inte går att köra snabbare än 12 MHz. Denna begränsning beror på att Siemens redan vid konstruktionen av transistorerna har gett dem en viss minsta stigtid. Det ger flackare signaler i kretsen vilket genererar mindre övertoner.

Om man däremot bara kör en snabb krets med långsammare klocka, så slår varje transistor inuti kretsen fortfarande till och från med samma stigtid. Det högfrekventa innehållet i signalen blir i princip detsamma som vid en högre klockfrekvens.

De flacka flankerna har Siemens fixat genom att lägga till kondensatorer som bidrar till att göra förändringarna långsamma. Man har utnyttjat den så kallade Millerkapacitansen som finns i transistorn.

Dessutom fördröjs ena transistorn i CMOS-grinden så att de två transistorerna inte slår om exakt samtidigt. Därmed får man inte lika hög ström vid omslagstillfället, och färre störningar.

SGS-Thomson har också störkraven i åtanke med sin enkla 8-bitarskärna ST6. Den används mycket för kraftreglering där kraven sällan är mikrosekundsnabb respons.

Internt har ST6 en seriell buss, istället för en vanlig parallell. Genom att minska antalet interna bussledningar med sju åttondelar så minskar självklart störningarna också. I stället för att åtta bussledningar slår om varje klockcykel gör en det.

ST6-kärnan är också väldigt störtålig. Kretsarna kan matas direkt ifrån 220- volts växelström med en enkel zenerdiodkonstruktion och en kondensator.

Mikael Zackrisson