Mätbandspelaren har sin givna plats när det gäller att samla in lågfrekventa mätsignaler för analys. Det kan handla om allt från ubåtsspaning och flygplanstester till krockprov av bilar.

Fortfarande är magnetiska band det vanligaste lagringssättet. Men nya medier tränger på. Det gäller både halvledarminnen, hårddiskar och optiska minnen.

De har alla fördelen med betydligt snabbare söktider än band men har fortfarande begränsad lagringskapacitet. Dessutom är de dyrare.

Men det finns en del fördelar. En bandspelare med halvledarminnen kan exempelvis placeras i en bil som ska krocktestas, vilket en bandspelare för vanliga band inte klarar.

I det fallet måste man förbinda sensorn i bilen via långa kablar till mätbandspelaren. Kablar som kan plocka upp störningar.

Vilken typ av lagringsmedia som vinner i det långa loppet är inte givet. Även banden förbättras hela tiden och de fortsätter att vara mycket billiga.



Analogt eller digitalt


Inspelningstekniken kan vara antingen analog eller digital. Med en digital inspelning bestäms felet i signalen redan vid inspelningen av ingångsfiltret, förförstärkaren och AD-omvandlaren. Signalen förändras inte vid uppspelning även om bitfel kan förekomma.

En analog bandspelare däremot kan förvränga signalen vid uppspelning om exempelvis bandhastigheten inte är densamma som vid inspelningen.

Med en digital bandspelare finns det också möjlighet att lägga in märkningar bland datat, vilket ger snabbare sökning.

För både analoga och digitala bandspelare finns annars en eller flera kanaler som kan användas för märkning eller att spela in kommentarer.



För fältbruk


Att spela in mätsignaler innebär ofta att man måste ut i fält. Bandspelaren behöver därför tåla en hel del. Och många bandspelare sägs vara avsedda just för fältbruk men graden av stryktålighet varierar.

Det finns allt från miltitärspecificerade bandspelare, byggda med komponenter avsedda för tuffa förhållanden, till civila produkter som stoppats in i ett kraftigt chassi.

Per Henricsson