En Software Defined Supercore kallas det  – SDC. Den är osynlig för mjukvaruutvecklaren, som kan skriva sin X86-kod som vanligt. Grovjobbet med den fysiska parallelliseringen av koden tar kompilatorn hand om – utöver att du kanske vill tänka på att servera tydlig kod fri från databeroenden för att göra kompilatorns jobb enklare.

Vitsen är att flera små kärnor – patentet ger fyrvägskärnor som exempel – ska kunna göra en enda större kärnas jobb.

En kompilator delar upp koden i separata block för eventuell parallellkörning.  Operativsystemet avgör därefter dynamiskt när en tråd ska köras i superkärnan. 

Den tekniska utmaningen för Intels cpu-arkitekter är att synkronisera register och minne så att ordningen mellan instruktionerna bevaras. Det hanteras i en separat modul som adderas till varje kärna – den är en central del av patentet.

Lösningen ska fungera både för in-order och out-of-order-kärnor och ska kräva små förändringar i cpu:n i övrigt.

Idén finns nu i ett patent. Huruvida det blir implementerat återstår att se.

Jakob Engblom

– Om det faktiskt är värt besväret, säger Jakob Engblom, processorexpert, tidigare bland annat på Intel.

– Det är väldigt svårt att bedöma i förhand. Andra idéer som verkade bra, som transaktionsminne, fungerade i praktiken sämre än vad man hade trott. Det finns så mycket gammal kod därute som man missar i utvecklingsfasen. Det kan vara säkrare att snickra vidare på det vi vet är hyfsat robust.

Jakob Engblom känner igen en del koncept från 00-talet. Även hos processorexperten Joachim Strömbergson vaknar gamla minnen.

Joachim Strömbergson

– Låter som modern take av VLIW. Där schemaläggning pushades till kompilatorn för att minska CPU-komplexiteten.

– Sun, IBM och en hel del forskning i slutet av 1900-talet och tidigt 2000 gick till dynamic tracing för VLIW och transaction-minnen. Sedan får man inte glömma David Ditzels företag Transmeta. Deras processorer var VLIW i botten.

KÄLLA: Tom's Hardware
PATENTANSÖKAN: Software defined super cores