RoHS-direktivet har sedan länge begränsat hur mycket bly, kadmium, bromerade flamskyddsmedel, sexvärt krom och andra giftiga ämnen som får finnas i el- och elektronikprodukter. Men hur mäter man det på ett sätt som tål att granskas? Svensk Elstandard har en lista med förslag på lämpliga standarder för uppgiften.
Den som läser direktivstexten hittar hänvisar till passande europeiska standarder som är framtagna för ändamålet. Dessa kallas harmoniserade standarder och specificerar hur man mäter förekomsten av de farliga ämnena.
SEK listar bland annat:
- Bly, som är skadligt för nervsystemet: standarden SS-EN 62321-5
- Polybromerade difenyletrar, ett flamskyddsmedel som kan vara hormonstörande: SS-EN 62321-6 och nya SS-EN IEC 62321-12
- Flalaterna DEHP, BBP, DBP och DIBP, som används som mjukgörare i plastdetaljer behandlas av standarden SS-EN 62321-8
I standarden SS-EN IEC 62321-2 beskrivs strategier för sampling, alltså för hur man bestämmer hur urvalet ska göras innan man börjar mäta. Den gäller i första hand ämnen som ska begränsas i el- och elektronikprodukter, men metoderna fungerar i allmänhet också för förekomster i andra sammanhang. Samma standard visar även på en generell process för att ta ut och förbereda prov inför analys och ger också några exempel.
Mätresultaten måste förstås dokumenteras och visas på ett användbart sätt, så att inköpare kan bedöma olika material. Det finns en standard för det också, SS-EN IEC 63000.
SEK är nationell standardiseringsorganisation och arbetar med att ta fram tekniska regler och vägledningar inom bland annat el- och elektronikområdet. Organisationen säljer också standarder.