I många andra länder är det försvarsmakten eller försvarsdepartementet som sköter  FMV:s uppgifter.

– Den svenska modellen med ett materielverk är en tradition sedan Axel Oxenstierna dagar [1583–1654 reds anm]. Det är också speciellt att vi har FOI (Totalförsvarets Forskningsinstitut) som bedriver forskning, säger Gunnar Hult som är ansvarig för forskning och teknikutveckling på Försvarets Materielverk, FMV.

Verket har i dagsläget cirka 1 700 anställda men det ska bantas till 1 500 personer.
Bantningen hänger samman med att riksdagen i våras fattade beslut om att Sverige ska lägga om kursen och i första hand köpa färdiga vapensystem. Oron inom den svenska försvarsindustrin är stor över vad som kommer att hända men det är inte FMV:s uppgift att bedriva industripolitik.

– Det som är bra för försvaret är kanske inte så bra för försvarsindustrin. Jag tror samtidigt att statsmakten är medveten om att försvarssatsningarna har varit bra för svensk industri.

Som exempel nämner han radarsatsningen i Mölndal som gynnat Ericsson inom mobiltelefonin och Jasprojektet som också varit oerhört avgörande för svensk industri.

– Samtidigt gräver vi vår egen grav om vi inte lägger ut någon nyutveckling. För finns inte den svenska industrin kvar kan vi inte vidmakthålla de befintliga systemen. Hur man än gör kommer det att kosta pengar på något sätt.

Näst bäst gott nog
Förändringen innebär också att den materiel som FMV kommer att upphandla framöver inte längre behöver vara världsbäst.

– Duger det åt något annat land bör det duga åt oss. Ibland har det funnits en attityd i Sverige att det måste vara världsbäst.

Svensk försvarsindustri måste också precis som svenska forskare på högskolor och universitet vänja sig vid att bilda allianser med utländska motparter. Orsaken är att FMV som en sista utväg, om man måste utveckla något, helst gör det i samarbete med andra länder för att hålla nere kostnaderna.

De länder som främst kommer i fråga är de andra nordiska länderna liksom Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Italien och Spanien men även USA, Singapore och Australien De två sistnämnda samarbetar FMV med eftersom de är tekniskt avancerade och lite mer av samma storlek som Sverige.

Ett exempel på pågående samarbetsprojekt är smygflygplanet Neuron som utvecklas tillsammans med Frankrike.

– Sverige i form av försvaret och Saab satsar 750 miljoner kronor i projektet vilket är mindre än en fjärdedel av vad det kostar.

Allt som utvecklas ska också följa Natostandard och fungera i den internationella insatsstyrkan.

Det innebär samtidigt att miljökraven inte är de samma som tidigare. Insatsstyrkan kan hamna i både dammig ökenmiljö och fuktiga djungler. Miljöer som den befintliga utrustningen inte specificerats för.

Kanske kommer upphandlingarna också att bli mindre detaljstyrda i framtiden.

– Jag tycker om Vinnovas sätt att upphandla. De beskriver ett område, går ut med en utlysning och så får forskarna lämna in förslag där vissa går vidare till ett sluturval.
FMV och Vinnova har redan samfinansierade forskningsprojekt för områden som är mindre känsliga. Det gäller till exempel autonoma system och elektronikkomponenter. Dessutom sitter Vinnovas generaldirektör Per Eriksson i FMV:s styrelse.

Vill ha fler leverantörer
FMV har traditionellt gått ut ganska riktat till försvarsindustrin och själv tänkt ut i detalj hur projektet ska vara utformat. Nu vill verket försöka aktivera fler leverantörer, få en större konkurrens.

Metoden lämpar sig inte för alla typer av projekt. Gäller det en ny ubåt eller ett nytt flygplan finns få leverantörer att välja mellan men när det till exempel handlar om miniatyrisering av elektronik bör det gå att genomföra.

Den budget som Gunnar Hult har till sitt förfogande är på en knappt en halv miljard kronor per år. Än mer pengar till teknikutveckling och demonstratorer slussar FMV via olika materialbeställningar som ofta har inslag av utveckling och i viss mån forskning. Totalt spenderade FMV 4,9 miljarder kronor på forskning och utveckling år 2005, i alla fall om man ska tro den officiella statistiken från SCB.

– När det gäller rena forskningspengarna går de nästan helt till FOI, lite går till försvarshögskolan och till andra ställen medan teknikutvecklingspengarna går till industrin.

FMV bedriver ingen egen forskning eller utveckling men behöver samtidigt djup teknisk kompetens för att kunna ställa krav på forskarna och på industrin.

– Hur skaffar man sig det utan att hålla på själv? Det är inte så dumt att rekrytera från industrin, filosoferar Gunnar Hult.

Följer den civila utvecklingen
När det gäller den militära teknikutvecklingen följer den i stort sett samma banor som den civila.

– Det är multifunktionalitet som gäller, det vill säga att samma hårdvara kan fungera för olika tillämpningar som radar och kommunikation.

Miniatyrisering är en ständigt pågående trend där FMV bland annat har ett projekt på Ångströmlabbet i Uppsala kring små komponenter till satelliter.

På materialsidan satsar FMV pengar på både kiselkarbid och galliumnitrid.

– Vi är med både i ett amerikanskt och i ett ganska stort sameuropeiskt projekt. Vi ska förstås inte bygga egna komponenter utan det handla om att förstå den grundläggande tekniken, som värmetålighet, högre effekter och verkningsgrader.

– Europa måste göra något tillsammans för att matcha amerikanerna. Det finns tecken på att vi inte kommer att få köpa de här kretsarna som vi vill.

När det gäller mer exotiska material som indiumfosfid har FMV ännu inte några projekt.
Historiskt har militären drivit mycket av kretsutvecklingen och också varit en stor kund till halvledarindustrin. Men i takt med att konsumentelektroniken exploderat har militärens roll som ekonomisk drivkraft minskat.

– Idag köps bara runt 1 procent av alla kretsar av militären. Vi måste anpassa oss till den civila sidan, de definierar kartan.

Virus även i CMOS-kretsar
Det innebär kortare livscykler men samtidigt lägre priser. Fortfarande finns ingen enkel lösning på militärens krav på lång livslängd och tuffare miljökrav. För att kunna reparera systemen om tio eller femton år krävs att man köper reservdelar och lägger på lager.

– Jag var på en Darpakonferens i USA nyligen och ett problem jag blev varse då var att amerikanerna är rädda att det ska finns någon kod i kretsarna som kan aktiveras vid rätt tillfälle för att lägga till eller ta bort funktionalitet. Det kanske är mer av ett amerikansk än ett svenskt problem.

Den amerikanska försvarsmakten funderar i alla fall på att specificera kretsarkitekturen hos tillverkarna men då är man tillbaka till kravet på rent militära och därmed mycket dyra kretsar.

När det gäller kommunikation vill militären gå mot självkonfigurerande, mobila ad-hoc nät. Den enskilda soldaten ska i princip kunna slå på sin radio, få synkronisering med det existerande nätet och förhandla fram vika frekvenser och vågformer som ska användas. Än så länge är det bara en vision även om det framför allt i USA görs en del försök med mjukvarustyrd radio (SDR).

– De system som finns idag kräver mycket planering.

Som exempel tar han de amerikanska styrkorna i Irak som före varje flyguppdrag måste ladda in uppgifter om vilka frekvenser som ska används, i vilken sektor flygplanet ska vara relästation och så vidare för flyguppdraget.

FMV tittar också på kommunikationstekniker som UWB och kognitiv radio, en radio so först undersöker frekvensspektum för att se var det finns ledigt utrymme, men båda teknikerna ligger långt fram i tiden.

– Hårdvaran kan vi köpa från andra men när det gäller vågformer måste vi kunna utveckla och generera dem själva.

Samma resonemang gäller för bland annat kryptoteknik.

I FMV:s forskningsportfölj finns också antenner, byggsätt, okylda IR-senosorer, mikromekanik, EMP-vapen och ett antal projekt kring nanoteknik.

Information ger övertag
Precis som alla andra har även militären svårt att få batterierna att räcka till i takt med att den enskilda soldaten får ett IP-nummer och utrustas med allt mer elektronik.

– Vi tittar på bränsleceller men det ligger en bit fram i tiden.

När allting är uppkopplat förändras också möjligheterna att fatta beslut. Det gäller hela vägen från den soldaten upp till staben. Förändringen går under benämningen ”det nätverksbaserade försvaret” men är inte ett särskilt system utan mer av ett tänkesätt och drivs av teknikutvecklingen och vad den medger.

Ytterst handlar det om information, att koppla samman alla delar i ett nätverk via standardiserade protokoll. Man kan dessutom ha flera olika sensorer eller system som uttlara sig om samma läge.

– Det ger ett tillförlitligare estimat.

Samtidigt finns risken att beslutsfattarna förlamas av allt för mycket information, att det bli ”information overload”.

– Den här typen av information har kort livslängd. Vi har därför tittat på dynamisk sekretess som kanske gäller i två minuter. Sen är läget överspelat och bryr vi oss inte om vad som händer med informationen. Allt det ställer krav på vem som är behörig att logga in, hur man delar ut lösenord och nycklar.

Trådarna löper samman i Enköping
Ett av de synliga resultaten är den demonstrationsanläggning som FMV byggt upp i Enköping. Där kan man i en fingerad ledningscentral ta in radardata från alla sjöradarstationer runt om i Sverige, liksom sensordata från ett Jasflygplan eller ett pansarfordon. Dessa data fusioneras och presenteras sedan på olika dataskärmar för att visa på tankesättet.

– Den som har koll på läget har trumf på hand. Den ideala tillämpningen av nätverksförsvaret är att du har så bra koll på läget att du kan slå ut med en precisionsinsats utan att döda civila, du kanske till och med göra något annat än att skjuta.