Att elektronik är viktigt för Sverige finns en rad nyckeltal som visar. Telekom och fordon står för 30 procent av vår export, och inom dessa branscher går minst hälften av FoU-budgetarna till mikroelektronik och tillhörande programvara. Industrin sysselsätter 48 000 personer och omsätter 120 miljarder kronor. Det är visserligen en nedgång från toppåret 2001 då omsättningen låg kring 180 miljarder och antalet anställda kring 60 000, men området utgör likväl basen för 75 miljarder kronor i skatteintäkter.

Socware kostnadseffektivt trots allt Seminariedagen i Norrköping innebar även den officiella slutpunkten på forskningsprojektet Socware, den svenska satsningen på kunskapsuppbyggnad inom system på kisel mellan 2000 och 2004. Projektets initiativtagare Rolf Rising konstaterade att timingen varit minst sagt oturlig - när projektet planerades 1999 var efterfrågan mycket stor på systemingenjörer, bara för att därefter gå stadigt neråt. Men det fick å andra sidan det goda med sig att Socware kunde bemannas med mycket kompetent folk. Socware var en mångfacetterad satsning med syfte att stärka forskningen, forskningsinstituten, industrin och hela näringslivet. Forskningsmässigt resulterade Socware i 16 forskningsprojekt där 28 personer doktorerade. Därtill fick 576 studenter en magisterexamen vid KTH samt Lunds och Linköpings tekniska högskola. Av dessa kom hälften från andra länder än Sverige, och i denna grupp dominerade kinesiska studenter. Kostnaden för forskningsdelen uppgick till 70 miljoner kronor. På instituten, främst Acreo, byggdes två nya designcenter upp. Efterhand ändrades fokuset till demonstratorn Soctrix, en serie chips för såväl wlan som WCDMA. I arbetet med Soctrix involverades tio internationella företag, fem universitet och två institut. Dessutom knoppades ett bolag av - Wavebreaker - som sedermera köptes av Flextronics. Kostnaden för institutsdelen uppgick till 120 miljoner kronor. Trots att många av de ursprungliga målen med Socware inte uppnåddes så menar Rolf Rising att Socware ändå var kostnadseffektivt. Enligt honom bidrog Socware sammanlagt till 32 utländska investeringar och sex svenska avknoppningsföretag. Utländska investeringar i svenska bolag uppgick till 200 miljoner kronor, och därtill köptes svenska teknologilicenser för 100 miljoner kronor och 50 miljoner investerades i ny verksamhet här i Sverige. - Socware visade också att mikroelektronik och datavetenskap kan samarbeta, att industri och forskare kan samarbeta och att instituten spelar stor roll här. Men visst, projektet saknade internationellt ledande aktörer, sa han med tydlig adress till Ericsson. Att Ericsson inte ville vara med i Socware beror enligt uppgift till stor del på lokaliseringen. Om Socwares tyngdpunkt förlagts till Lund eller Stockholm snarare än Norrköping så hade Ericssons intresse säkerligen varit betydligt större.

- Hur mycket är det värt för Sverige? frågade retoriskt Rolf Rising på Invest In Sweden Agency, ISA, som också tagit fram dessa siffror.

Hans frustration över regeringens bristande intresse för elektronik var påtaglig, liksom över Ericssons och Volvos bristande ansvarstagande för den svenska elektronikbranschens infrastruktur. I likhet med många andra talare på den här typen av seminarier efterlyste han en svensk mikroelektronikstrategi å det snaraste.

- Den kritiska massan är hotad. Ericsson och Volvo måste handla mer lokalt, och FoU-programmen måste få mer pengar. Men det räcker inte. Sverige måste också agera smartare internationellt och hitta nya allianser. EU-program fixar inte allt - det gäller att vara med på banan även på andra kontinenter, konstaterade Rising.

Att Ericsson skulle handla mer lokalt är dock inte aktuellt, att döma av Peter Olanders från Ericsson i Kista. Han hävdar att Ericsson bara undantagsvis har råd att ta risken att handla halvledare från småföretag.

- Det handlar om ansvarsskyldighet. Blir det kris så kan det lilla företaget gå i konkurs, befrias från ansvar och sedan starta upp igen, och då måste Ericsson stå för notan till slutkunden. Med stora leverantörer finns inte den risken, säger han.

Att även Ericsson oroas av att den kritiska massan i svensk elektronik eroderas är dock tydligt. Lars Tilly, forskningschef på Ericsson Mobile Platforms, konstaterade att antalet duktiga nyutexaminerade civilingenjörer blir allt färre.

- Det är nog det största hotet, att grundutbildningen på universiteten viker, både i volym och kvalitet. Det är helt klart bekymmersamt, sa han.

Ericsson Mobile Platforms, EMP, är utan tvekan det företag som utvecklar mest mikroelektronik i Sverige. Företaget har 1500 anställda och dess plattformar finns i 250 miljoner telefoner i över 70 modeller från ett 20-tal slutkunder. På WCDMA-marknaden har EMP 30-40 procent av världsmarknaden. Och företagets GPRS-chipset har sålts i 50 miljoner exemplar.

- Vi utvecklar hårdvara av ett enda skäl - det håller nere kostnaden. Vi har systemkunskap, och vi kan kapitalisera på den genom att få in mer funktioner per kiselytan än någon annan.

- Det är strategiskt viktigt att behålla den kompetensen. Visst kan man outsourca utvecklingen, men för att vara en kompetent beställare måste man ha kritisk massa internt.

Han konstaterade att om man outsourcar sitt konstruktionsarbete så finns risken att såväl fokus på innehållet som flexibiliteten minskar, och den kostnadsbesparing som fanns initialt riskerar då att ätas upp. Och det gäller att vara först - den som kommer tvåa måste alltid dumpa priset.

- Om vi fortsätter att vara duktiga på att integrera på kisel så är vi väl positionerade även för framtida system, som Super 3G och liknande. Vi är konkurrenskraftiga - slarva inte bort det, uppmanade han.

Ett av de få småföretag som inte bara har lovande teknik utan också tänker globalt är Nanoradio i Kista, vars vd och grundare Pär Bergsten visade betydligt mer optimism.

- Jag tror på en omstart för den svenska mikroelektroniken, sa han.

De största affärsmöjligheterna finns enligt honom i Kina. Många svenska elektronikföretag ser Kina som ett hot, men den bilden tycker Pär Bergsten är alltför ensidig. Det faktum att Kina importerar ännu mer högteknologi än landet exporterar glöms ofta bort.

- Kina importerar 90 procent av sina halvledare. Det är världens största marknad och vi i Sverige har en jättemöjlighet att vara med där, sa han.

Hans företag Nanoradio har tagit fram världens minsta och strömsnålaste modul för wlan, som nu ska säljas in till i första hand mobiltelefontillverkare och producenter av headset. Kretsen kan nämligen inte bara koppla upp mobiler till trådlösa datanät för mobil Voice-over-IP, den kan dessutom göra allt som Bluetooth kan, med lägre strömförbrukning.

- Vi har kisel framme, en ny version i 90 nm-teknik är på gång, vi är ute hos kunder och visar upp oss. Och vi är bäst prestanda, det intygar kunderna, säger han.

Ändå antydde han en viss avund i jämförelsen med Kina. Där kan elektronikföretag få hälften av utvecklingen betald, skattefrihet i upp till fem år och därtill en del IP-block gratis. Därtill examineras 200 000 civilingenjörer om året i Kina, och av alla miljardinvesteringar de kinesiska myndigheterna gör i teknikutveckling är mikroelektronik den största satsningen.

- Så myndigheterna här hemma kunde ju göra mer, konstaterade han.

Myndigheterna blev dock svaret skyldig. Den enda närvarande myndighetsrepresentanten - Sven-Ingmar Ragnarsson från Vinnova - konstaterade att en utredning som kan resultera i en strategi är på gång. Men mer än så ville han inte säga.