About / Advertise
Den är stor och rätt tung, ljudet är inte särskilt bra och den är dyr. Men i somras blev den ett måste för varje strandraggare - radion som kan vevas upp och därför inte behöver några batterier.
Egentligen är det helt osannolikt. På tröskeln till 2000-talet, när högteknik stavas Bluetooth, WAP och bredband, har en radiomottagare som man måste veva på blivit det som alla talar om. Radion - Freeplay - har gått åt som smör i rekordsommarens solsken på den bensinstationskedja som var smart nog att ta in den i sortimentet tidigare i år. På badstränder och balkonger har folk setts veva sina apparater, för att höra Sommarpratare eller skvalmusik, och prylgalna ungdomar som annars brukar bräcka varandra med litenheten på mobiltelefoner har hörts skryta om häftigheten hos vevradion.
Till råga på allt är radion inte ens särskilt bra. Ljudkvaliten är godkänd men inte mer, de solceller som ska komplettera uppdragsmekanismen ger knappt mätbart effekttillskott och jämfört med en vanlig batteridriven transistorradio är Freeplay tung och åbäkig. Dyr är den också, runt 800 kronor, och knappast särskilt miljövänlig trots batterilösheten - den levereras till exempel i en på tok för stor kartong fylld med icke återvinningsbar frigolit.
Ström ur mekaniskt verk
Men en framgång över hela världen har den alltså blivit, och naturligtvis är den grundläggande uppfinningen genial: förmågan att kunna alstra en reglerbar ström ur ett mekaniskt verk som drivs av en lång metallbandsfjäder. Berättelsen om innovatören, Trevor Baylis, är också en av nutidens sannsagor. Sir Trevor som han numer kallas efter att ha blivit adlad för sina insatser, var från början simmare på elitnivå. Med det brittiska landslaget besökte han många av jordens avkrokar, slogs av fattigdomen och beslöt sig för att göra något åt den. Framför allt slogs han av att folk inte hade radioapparater, eftersom de inte hade råd med batterier. Alltså, tänkte den unge Baylis, ska radion vevas upp.
Givetvis skrattade folk åt honom. Och det var inte förrän BBC nämnde hans uppfinning i ett tv-program som folk började höra av sig. En något osannolik investerare i form av en sydafrikansk elleverantör tände på idén, och en likaledes sydafrikansk entreprenör drog igång tillverkningen.
När sedan Nelson Mandela i egen hög person bjöd honom på samma middag som den brittiska drottningen var kändisskapet ett faktum.
Småningom lierade sig Sir Trevor med en amerikansk satellitoperatör, och tillsammans är nu tanken att förse de 4,5 miljarder invånarna här i världen som ännu inte har radio med just detta. Två av tre nödvändiga satelliter är uppskjutna, de digitalradioapparater som ska spridas är under utveckling och tekniken förfinas ständigt.
Naturligtvis kan strömalstrarveven användas till annat än radioapparater. En ficklampa finns framme ("den sista ficklampa som du någonsin kommer att köpa"), vevdrivna GPS-navigatorer och nödradiosändare likaså.
Det går att driva en bärbar dator ungefär en kvart på aggregatet, men det är ännu så länge för otympligt för att detta ska få någon praktisk betydelse. Mobiltelefon med vev kommer säkerligen inom något år.
Att radion är poppigt designad, dyr och bara måttligt bra är naturligtvis en del av konceptet. För det är den industrialiserade världen som ska frälsas till att betala utvecklingen, och i u-länderna behövs kanske inte så mycket bättre ljud.
Det är bara att lyfta på hatten för Sir Trevor.
Adam Edström
www.windupradio.com
