Anna Wennberg: Släpp ingenjörerna loss, det är vård!

Om Hasse Alfredsson och Tage Danielsson varit på topp och gjort en uppföljare till filmsuccén ”Släpp fångarne loss, det är vår!” med den nya titeln ”Släpp ingenjörerna loss, det är vård!” hade det sannolikt blivit succé igen. Och definitivt en film med titel i tiden.

Budskapet är enkelt. Det behövs fler ingenjörer och mer teknik i vården. Inte enbart för att utveckla avancerad utrustning som respiratorer och magnetkameror, utan i lika hög grad för att öka friheten för patienter som idag måste vårdas på klinik. Med anpassad ingenjörskonst – såsom olika sensorsystem och EKG i mobilen – kan fler få högre livskvalitet genom vård i hemmet. Samtidigt kan sjukvårdens resurser utnyttjas på ett effektivare sätt. Likaså kan lättanvänd mätutrustning anpassad för vårdcentraler bidra till att i tid hitta svåra sjukdomar, liksom till att hindra att friska i onödan skicka vidare till speciallister.

För svensk del är detta lovande. Vi har en avancerad vårdapparat och innovativa ingenjörer. En handfull svenska företag som arbetar i den riktningen kan du läsa om på etn.se (se länk). Men det finns potential för betydligt fler liknande initiativ. Och för det krävs tajtare samspel mellan sjukvårdspersonal och ingenjörer.

Norrlands Universitetssjukhus är ett levande exempel på den tesen. Här finns en medicinteknisk forsknings- och utvecklingsavdelning som bedriver behovsstyrd verksamhet i nära samarbete med sjukhusets olika avdelningar. Här skapas konstruktioner och forskningsprototyper, liksom avknoppade företag.

En central del i diskussionen är att landstingspolitiker måste få upp ögonen för hur teknik i vården kan sänka kostnaderna, och därmed släppa till resurser. Idag ägnar sig politikerna i allt högre utsträckning åt att försöka lösa akuta problem i vården, vilket saknar långsiktighet.

Blickar man tillbaka i den svenska medicinteknikhistorien kan man konstatera att matchningen läkare och ingenjör skapat stordåd. Personligen minns jag min morbror hjärtkirurg Åke Senning som var först i världen att operera in en pacemaker i en människa. Det skedde år 1958 på Karolinska sjukhuset. Uppfinnare av pacemakern var svensken Rune Elmqvis, ingenjör på Elema-Schönander (sedermera Siemens-Elema). Tillsammans i ett team skapade ingenjören och hjärtkirurgen en teknisk produkt som gjorde att just den patienten fick leva ytterligare 43 år.

Pacemakern är ett av flera medicinska hjälpmedel som tagit avstamp i svensk ingenjörskonst och vuxit till en etablerad teknik som räddar liv i världen. För svensk del tog dock pacemakerepoken, som industri betraktat, definitivt slut för några veckor sedan då amerikanska St Jude – som tog över verksamheten från Siemens-Elema år 1994 – meddelade att forsknings- och utvecklingsenheten i Järfälla utanför Stockolm inom kort läggs ner.

Nu är pacemakerverksamheten död i Sverige, men om svenska politiker lyfter blicken och börjar prioritera matchningen mellan industri och vård så kommer det att utmynna i ytterligare innovationer med svenskt ursprung. En sådan insikt skulle inte bara gagna industrin och ingenjörerna, utan även rädda liv och öka livskvaliteten hos gammal som ung.

Läs även intervjun – Hon vill se ingenjörer vid sjukbäddarna (länk) – med Anna Lefevre Skjöldebrand, vd Swedish Medtech.