About / Advertise
Ju längre tid en akademiker har tillbringat i en miljö som inte är konkurrensutsatt, desto sämre är det när de väl ska ut i näringslivet. Det säger Gustaf Richert på Industriförbundet.
- Risken när man går för många år som doktorand är att man fastnar i ett beteendemönster som bara gäller på högskolan, säger Gustaf Richert som arbetar med FoU- och IT-frågor på Industriförbundet.
Industriförbundet var en av få remissinstanser som var positiva till ett politiskt förslag i somras om att man skulle kunna få en doktorsexamen efter bara tre år som doktorand. Enligt statistik från Chalmers är svenska doktorander i genomsnitt 32 år gamla när de disputerar, att jämföra med 28-29 år i Norge och 27 i USA. Många vill sänka den svenska siffran men inte genom att korta själva utbildningen.
Gustaf Richert har hört sig för bland företagen om vad de söker hos en forskare. Han betonar att anledningarna varierar starkt men tycker sig ändå ha funnit att företagen ser tre huvudskäl. För det första får företaget till-gång till forskarens kontaktnät.
- Forskaren har en känsla för vart man ska vända sig i olika frågor. Är det till exempel MIT eller till Trondheim, eller rentav högskolan i Växjö, som är bäst på ett visst område?
För det andra nämner han att forskaren bidrar med nya infallsvinklar som kan behövas för att olika problem ska kunna lösas, och för det tredje ska han eller hon kunna samarbeta med experter inom andra discipliner. Men därmed är inte sagt att kunskapsbredd är viktigare än djupet inom det egna specialområdet.
- En del säger att industrin vill ha breda doktorer men det har jag inte hört från företagen, säger Gustaf Richert. Man vill ha brett kunniga civilingenjörer, men när man anställer en forskare är det i allmänhet specialister man söker - utom för ett litet företag som kanske anställer en forskarutbildad för första gången.
Alexander Kristofersson
