Mot rymden i T-Ford

Nasas sonder gamla innan de är framme

Rymdsonder kan tyckas vara det mest tekniskt avancerade man kan föreställa sig, men skenet bedrar. Det tar många många år att konstruera, skicka upp och få på plats en rymdsond, och när den väl är igång har den blivit varvad flera gånger om av Moores lag nere på jorden. Tydligast blir det för Nasas flaggskepp Cassini, som nu snurrar runt Saturnus.

Rymdsonden Cassini har precis påbörjat sitt vetenskapliga uppdrag med att mäta, väga och fotografera gasjätten Saturnus och dess månar. Men om man skulle ta och plocka isär elektroniken i sonden skulle den nog te sig rätt ålderstigen.

För det har tagit tid att ta sig till Saturnus. Sonden sköts upp i oktober 1997, alltså för ganska precis sju år sedan. Men tekniken var för den skull inte helt ny då heller. Uppskjutningen föregicks av många års konstruktionsarbete, montering, omsorgsfull testning av alla delar, slutmontering och väntan på att planeterna skulle stå i precis rätt läge för den planerade resvägen till Saturnus (som kan tyckas något krokig för den oinvigde: Först två varv runt Venus, som ju ligger åt helt fel håll, sedan tillbaka förbi jorden, fast nu med högre hastighet, sedan en sväng förbi Jupiter innan slutdestinationen).

Vi talar alltså om en konstruktion som påbörjats på 80-talet. Vi talar om en tid när Sovjetunionen, apartheid och pudelrockare var realiteter, och inte bara historiska pinsamheter. I butikerna såldes det fortfarande Commodore 64-datorer. Sedan dess har datorprestanda ökats drygt 2 000 gånger enligt Moores lag.

Framtida kretsar
Nasas elektronikkonstruktörer har naturligtvis kunnat trixa genom att modifiera konstruktionen under utvecklingsperioden, samt rita in ännu ej existerande kretsar som de hoppas ska ha hunnit utvecklas när det är dags för montering. Men det kan inte kompensera för den långa restiden. Och visserligen meddelar en Nasa-release att Cassini har "kraftfulla nya datorchips", men det var 1995, det. Fortfarande en sextiofjärdedel av prestandan enligt Moores lag.

Lägg därtill att du inte kan skicka upp vilken Pentiumprocessor som helst i rymden. Utan atmosfär som skyddar mot solvind och brutala elektromagnetiska fält skulle vår vanliga hushållselektronik vara friterad på nolltid. För rymdfärder krävs det speciellt härdad elektronik, och den är för det mesta minst en generation efter den vanliga elektroniken.

Detta kan bäst illustreras av Cassinis minnesenhet. Cassini var den första rymdsonden som använde sig av DRAM-minne i stället för bandspelare för att lagra information. Kapaciteten är drygt 200 Mbyte, det vill säga i samma härad som ett minneskort till en digitalkamera idag. Fast "minneskortet" är i det här fallet i storleksordningen 40 x 30 x 30 cm. För att skydda minneskretsarna består ytterhöljet av halvtumstjock aluminium.

Även programvaran har förstås lika många år på nacken, fast här har i alla fall Nasa möjlighet att dra nytta av teknikutvecklingen. Rymdsondernas programvara kan nämligen uppgraderas på distans. Vilket leder oss in på datahastigheten. Överföringshastigheten till och från Cassini ligger på i genomsnitt 56 kbit/s, som för ett vanligt modem alltså.

Sjuttiotalsteknik
Cassinis systersond Galileo utforskade Jupiter och pensionerades (det vill säga störtades in i Jupiters atmosfär) förra året, efter åtta års tjänst. Dessförinnan sex års resa och 12 års förberedelser, så här talar vi om sjuttiotalsteknik i aktion.

Efter uppskjutningen kunde man inte fälla ut Galileos stora antenn, kvar för kommunikation fanns bara en liten serviceantenn på 16 byte per sekund. Men Nasas programmerare tog hjälp av de senaste 20 årens teknikutveckling inom datakomprimering för att uppgradera sondens programvara. Man lyckades utföra sondens uppdrag, med tusentals högupplösta fotografier och allt, trots den minst sagt begränsade bandbredden.

Och att ha som yrke att skriva 2003 års programvara till en teknikplattform från sent 70-tal, det måste väl ändå vara varje datornostalgikers dröm?

Elias Nordling