About / Advertise
Anna Wennberg: Schysst att svenska sjuksköterskor bejakar teknik
Alla minns vi förra sommarens tragedi i Norge. Hur Oslo chockades av ett bombdåd och de efterföljande dödsskjutningarna på ett stort antal unga människor på ön Utøya. Efter massakern i Norge har den svenska Socialstyrelsen gjort en utredning av räddningsinsatsen i och utanför Oslo. Men när debatten drar igång om vad som bör förändras är det tydligt att olika yrkeskategorier inom sjukvården tolkar Socialstyrelsens idéer väldigt olika. På DN debatt, den 17 augusti i år, hävdar ett antal anestesiläkare och överläkare inom den svenska ambulanssjukvården att lösningen till stor del handlar om att bemanna den prehospitala akutsjukvården med erfarna läkare. Något många andra europeiska länder har, menar skribenterna.
I debattinlägget skriver läkarna bland annat ”Med dagens överhopade akutmottagningar och orimliga väntetider har läkaren också en självklar roll i bedömningen på plats av om en patient verkligen behöver uppsöka sjukhus eller inte. Många onödiga besök på akutmottagningar kan på detta vis undvikas”.
Fyra dagar senare slår ambulanspersonalen tillbaka. På DN debatt förstås.
Sverige har Europas högst utbildade personal i ambulanserna, hävdar språkrören för ambulanspersonalen. I många fall är det specialistsjuksköterskor, som dessutom inte sällan har en magister i omvårdnads- och vårdvetenskap. I länder som Norge, Tyskland, Danmark och Ungern bemannas ambulanser med personal som har betydligt lägre utbildning, varför läkare kan behövas, menar debattörerna.
Samtidigt slår representanterna för ambulanspersonalen fast att exempelvis Region Skåne nyligen avvecklat sina prehospitala läkarbilar. Istället har regionen – och här kommer det riktigt intressanta – en väl utvecklad rutin där man bland annat via telemedicin har direkt kontakt mellan ambulanssjuksköterskor och läkare för diskussioner och stöd inför olika beslut som ska tas.
Tydligt är att båda debattlägen har intentionen att skapa -möjlighet att redan i ambulansen starta den medicinska behandlingen och ta korrekta beslut. Läkare behövs självklart i den prehospitala vården – särskilt i katastrofsituationer – men i den vardagliga ambulansverksamheten är det mest effektiva alternativet sannolikt att införa modern teknik i form av beslutsstöd som lägger grunden för en enhetlig och strukturerad bedömning i varje enskilt fall.
Det är här den stora utvecklingen sker i dag. Det finns avancerade system som hjälper ambulanspersonalen att övervaka patienten, dokumentera det som sker och även ställa diagnos. Tekniken gör också att triagering (prioritering) kan börja redan i ambulansen och att sjukhuset kan få del av all information innan patienten anländer. Patienten kan då direkt köras till rätt avdelning, vilket underlättar för både den drabbade och akutpersonalen.
I Sverige ligger vi väldigt långt framme inom denna utveckling. Ambulanserna här är numera rullande akutmottagningar med betydande tekniska resurser, i stor utsträckning svenskutvecklade (se länk). Mot den bakgrunden är det befriande att mötas av ambulanssjuksköterskornas starka reaktioner. De bejakar fullt ut teknikutvecklingen i sin vardag, men avböjer bestämt att i vardagssituationer tvingas hålla läkare i handen.
