About / Advertise
Att Sverige kastar in halvledarhandduken är ett fiasko med allvarliga konsekvenser på lång sikt.
Försöken att rädda svensk halvledartillverkning kvar i Kista ser ut att ha nått vägs ände. Infineon började producera sin sista sats kretsar häromveckan, och kommer av allt att döma att fullfölja sin plan, det vill säga stänga fabriken i augusti och då flytta produktionsmaskinerna till Tyskland. Landshövding Mats Hellström säger visserligen att han ska försöka få företaget på andra tankar, men det känns synnerligen osannolikt. Visst sker fortfarande viss tillverkning av specialiserade halvledare inom landets gränser, hos Zarlink och Optillion och i diverse labb, men det är långt ifrån i samma skala som i Kistafabben. Så det är definitivt befogat att tala om slutet på den epok då Sverige haft en storskalig halvledartillverkning.Räddningsaktionen misslyckades alltså. Varken Vinnovas generaldirektör Per Eriksson eller Acreos vd Hans Hentzell - två av de tongivande personerna i räddningsstyrkan - vill tala om ett fiasko, men ordet ligger onekligen nära till hands. När Sverige kastar in halvledarproduktionshandduken så är det ett fiasko, och ska kallas för ett sådant.
Konsekvenserna på kort sikt ser kanske inte så gräsliga ut. Ett antal personer blir utan jobb, förvisso tragiskt men ingen nationell katastrof. På längre sikt blir det svårare att locka hit investeringar i halvledarbolag, forskningen kommer att få svårare att locka toppkrafter och begåvade studenter på högskolorna får mindre incitament att ägna sin energi åt halvledare. Med resultat att en redan skadskjuten halvledarindustri får än svårare att repa sig.
Att peka ut syndabockar är meningslöst. Alla inblandade parter har säkerligen haft rationella skäl för sina ageranden. Infineon följer bara den plan man offentliggjorde vid köpet för snart två år sedan. Ericssons tämligen svala intresse är ingen nyhet. Förhandlarna från Vinnova och Acreo gjorde säkert så gott de kunde.
Det är bara att konstatera att det inte i tid fanns någon strategi framme som förmådde tillräckligt många goda krafter att dra åt samma håll.
Ska man kritisera räddningsaktionen för något så är det möjligen att den kom igång för sent. Nu drogs den hela tiden med en desperat självpåtagen stämpel av "mission impossible" vilket kan ha varit PR-taktiskt riktigt men knappast något som gynnade slutmålet.
Helt förgäves behöver dock inte aktionen ha varit. Den har fört det goda med sig att ett stort antal inflytelserika människor i Elektroniksverige mötts, kommunicerat, definierat gemensamma mål och samverkat i konstruktiv anda. Om alla dessa krafter som nu satts i rörelse kan förvaltas och byggas vidare på så kanske svensk halvledarindustri på något sätt kan repa sig. Men för det krävs en strategi, något som statsmakterna hittills avhänt sig ansvaret för. För utan strategi och engagemang från staten går det inte att bedriva halvledarverksamhet, varken i Sverige eller i något annat land.
För att ta fram en strategi krävs dessutom ledarskap. Vem axlar den manteln?
Läs även:
Kistafabriken stänger i augusti
"Framtiden är fabless"
Adam Edström
