HAMPUS BÄCKSTRÖM:

Elektroingenjören, vår tids Batman?

Sakta men säkert ramlar statistiken från årets antagning in och återigen är det en om inte dyster, så åtminstone bitterljuv läsning. Trots att industrin och forskningen skriker efter ingenjörer så växer inte antalet sökande i samma takt.

De årligen återkommande rapporterna om framtidens ingenjörsbrist har nästintill blivit en kliché. Men kliché eller inte så kvarstår faktum att teknik inte får ett särskilt högt söktryck i dagens Sverige, trots att samhället och ungdomskulturen är beroende av den i en aldrig tidigare skådad omfattning.

Skärskådar man de ansökningar som kommer in till KTH och de andra stora tekniska lärosätena så framträder ett enerverande mönster: att tillväxten står stilla eller till och med faller på Sveriges elektroteknikutbildningar. Detta trots att vi år efter år får höra genom massmedia samt rekryterare från de större lärosätena att vi inom en snar framtid riskerar lida stor brist på flera sorters ingenjörer.

Ur denna synvinkel kan utvecklingen te sig en smula paradoxal men frågan är om det inte går att härleda utvecklingen ur den status som denna hörna av ingenjörskonsten har?

För hur ser man egentligen på elektroingenjörer i dagens Sverige? Ses det fortfarande som den absoluta framkanten inom forskning och utveckling eller ser gemene man det som något gammalt, omodernt och kanske ”över”?

Ett klassiskt scenario på skolan nuförtiden är att när man berättar att man pluggar Elektro är en vanligt återkommande svarskommentar ”jaha, det gick min pappa”.

Och visst är det kanske så att dagens samhälle på ett sådant otroligt grundläggande plan är genomsyrat av innovationer och teknik rörande datalogi och elektroteknik att det till viss del tappat sin mystik, det har blivit en naturlig del av våra liv.

Denna hegemoni där elektroteknik och data är ständigt närvarande i våra liv bör dock inte ses som att vi förlorat något, utan snarare att den status vi besitter blivit så självklar att de andra områden som omfattas av begreppet ingenjörskonst helt enkelt inte kan låta bli att framstå som något nytt, något annorlunda.

Med detta får man givetvis inte dra slutsatsen att vårt område inte har något nytt att ge i framtiden. Framsteg på områden som nanoteknologi, systemvetenskap, artificiell intelligens, plasmateknik, chipkonstruktion och signalteknik har gjort att elektroteknik och datalogi fortsätter att vara i den absoluta framkanten av dagens forskning och leder nästan dagligen till nya innovationer.

Bara de senaste 20 åren har utvecklingen på dessa områden i grunden förändrat det samhälle vi lever i, hur vi handlar, underhåller oss, utbildar oss, flörtar, skapar och tänker. Internet, halvledare, lagring på SSD, telekom är några av de områden där utvecklingen går i rasande takt och med största sannolikhet kommer fortsätta så i framtiden.

Där finner vi kanske också svaret på varför man kan beläggas med stämpeln ”tråkig” i gemene mans ögon. Segertåget för våra områden har dragit fram och lämnat efter sig en sådan allomfattande och naturlig närvaro att det är svårt för den oinsatte att greppa och kanske är det där vi i framtiden kommer få verka, i det dolda men med en ständig närvaro.

Vi har blivit Batman, vilket inte ska begråtas, utan firas. Det man må ha förlorat i mystik och måhända till viss del popularitet vinns åter i den trygghet och även ära i att ha åtagit sig en sådan samhällsbärande roll som vi ändå har. Att vara grunden, tryggheten och även spetsen inom den teknologiska utvecklingen är antagligen den mest privilegierade position som ett område kan åtnjuta.

Hampus Bäckström
Teknologrepresentant i SER,
Svenska Elektro- och Dataingenjörers Riksförening