Vanligaste materialet i flexkretsar är polyimid. Handelsnamnet Kapton används av Dupont, en av de största tillverkarna av själva folien. Utgångsmaterialet består oftast av en 25 eller 50 μm tjock film av polyimid med 35 μm kopparfolie.
Ungefär samma metoder som vid tillverkning av vanliga mönsterkort används. Ledarmönstret framställs med fotomasker och etsas fram. Efter plätering läggs skyddsfolie eller en lödmask på.
Därefter sker mekanisk bearbetning. Det kan vara borrning, stansning och fräsning.
Flexkortet tål både våglödning och omsmältningslödning i lödugn. Viktigt är att inställningen av tid och temperatur är rätt gjord. Annars är det risk för delaminering, det är limskikten i flexmaterialet som är de ömtåliga delarna. 310°C i 10 sek är en vanlig rekommendation.
Många tillverkare rekommenderar "bakning" av korten före montering och lödning, eftersom polyimid är hygroskopiskt. Kortet läggs då in i en ugn i 100 graders värme under några timmar för att driva ut eventuell fukt.
Kostnaden för ett flexkort är förhållandevis högt. I prototypkvantiteter är priset för ett tvålagers genompläterat flex 2-3 gånger högre än motsvarande glasfiberepoxikort.