Förhoppningsvis har då optoföretagaren Tsviatko Ganev (nyss på Zarlink, förr på Ericsson) och entreprenören Jan Nilsson (ex Switchcore, numera Nilsson Materials, med mera) inte bara fått ihop det nödvändiga kapitalet utan dessutom lyckats ordna hyreskontraktsfrågan, se sid 4. Såvida ingen hittills okänd aktör kommer med ett högre bud har i så fall de första stegen tagits i ansträngningarna att bygga upp en svensk högspecialiserad halvledartillverkning i världsklass.
Om Ganevs och Nilssons plan håller så skapas nämligen då ett foundry för optohalvledare som inom något år går med vinst och levererar till fem-tio kunder världen över.
Med nationalekonomiska mått mätt handlar det initialt inte om någon enorm verksamhet. Första året skulle nog såväl omsättning som antal anställda hamna i paritet med en ordinär Icabutik. Inget ont om livsmedelshandeln, men den som inte ser större potential än så begår förstås ett gigantiskt misstag. Optohalvledare står idag ungefär där CMOS stod för 20-30 år sedan, och man behöver inte ha förläst sig på Moores Lag för att veta hur mycket industri som vuxit upp under denna tid.
Olyckskorpar må kraxa om det kantstötta svenska optoundret och om att det finns andra i världen som också satsar på optofoundryverksamhet. Men faktum är att Sverige har en oproportionerligt stark position inom optoelektronik, såväl industriellt som i forskarvärlden. Att måla upp Optillions fabrik som en nationell resurs är därför inte fel.
Huruvida firma Ganev och Nilsson lyckas med att först förvärva och därefter förädla och förvalta denna resurs är som sagt långt ifrån klart ännu. Men man kan ju hoppas att de i varje fall får chansen. För skulle de lyckas så kan de också bli det föregångsexempel som framtida entreprenörer behöver.
Adam Edström