About / Advertise
Slå till vägbanan med en liten hammare och lyssna sedan med ett antal mikrofoner på ljudet som fortplantas i vägbanan. Det räcker för att ta reda på hur tjocka och styva de olika skikten är. Därefter går det att ställa en diagnos över skicket på vägen.
Bara i år kommer vägverket och banverket att upphandla reparationer och nybyggen för 24 miljarder kronor. Ett problem för beställarna är att det saknas enkla metoder för att kontrollera kvaliteten på nybyggena men också för att kartlägga skicket på annat än ytskiktet hos äldre vägar.Idag får man göra ett borrprov om man ska ta reda på hur vägbanken ser ut vilket såklart är tidsödande och dyrt. Men Nils Rydén från Lunds Universitet har tagit fram en enklare metod baserat på ljudvågor.
– Det räcker att slå lite lätt på vägbanan, ungefär som när man knackar med pennan i bordet, och sedan mäta hur ljudet breder ut sig för att få en bild av hur vägen ser ut inuti.
Tekniken kan liknas vid de ultraljudsundersökningar som används inom sjukvården men i vägfallet får man ingen suddig, svartvit bild utan matchar istället ihop mätdata med en modell över hur man tror att vägen ser ut.
– De flesta vägar är byggda med ett ytskikt, ett lager med packat grus och sedan det material som fanns innan vägen byggdes.
Övergångarna mellan lagren ger en reflex och dessutom har varje lager sin specifika utbredningshastighet beroende på lagrets styvhet (E-modul). Hammarslaget genererar ett kontinuerligt spektrum som fångas upp av ett antal sensorer (i praktiken används accelerometrar) på lämpliga avstånd från hammaren. Sensorerna som minst är åtta till antalet fångar upp ett frekvensområde från 50 Hz upp till 10 000 Hz.
Nils Rydén blev färdig med sin avhandling på Lunds tekniska högskola år 2004 och har sedan dess arbetat vidare med tekniken i samarbete med byggföretaget Peab.
– Målet är att man man ska kunna köra med ett fordon i kanske 50 km/h och göra mätningar kontinuerligt.
Från början fästes givarna vid vägbanan men idag finns mätsystemet på en vagn som dras för hand. Vagnen har kontaktlösa givare och ett av framhjulen agerar hammare.
Noggrannheten i mätningarna ligger runt 10 procent.
– Det är betydligt bättre än de metoder som används idag och dessutom förstör man inte vägen.
För även om man fyller igen borrhålet så blir inte vägen riktigt homogen efteråt och att vägen är homogen, det vill säga sviktar lika mycket när ett fordon passerar, är viktigt för livslängden.
Att vissa vägar bara håller ett par år kan enligt Nils Rydén handla om att materialen inte packats tillräckligt bra, undergrunden var för mjuk eller att det regnade när vägen byggdes, något som sedan inte upptäckts vid slutbesiktningen.
