About / Advertise
Socware går mot sitt slut. Den statliga satsningen på elektronikkonstruktion startade storstilat för fyra år sedan. Då, vid millennieskiftet, stod Ericsson på topp. Företaget hade ett skriande behov av kretskonstruktörer, men flertalet som studerade på högskolan valde en IT-utbildning istället för elektronik.
För att bana väg åt i synnerhet Ericsson men också övrig industri i landet beslutade regeringen att bygga upp ett internationellt konstruktionskluster för system-på-kisel. Till en början öronmärktes 300 miljoner kronor till programmet. Acreo Socware Center, med nav i Norrköping, och en ny högskoleutbildning med inriktning mot system-på-kisel stod på agendan. Men lågkonjunkturen kom, förutsättningarna förändrades och Socwares budget krymptes ganska omgående med en tredjedel. Den massetablering av utländska företag som var planerad kom av sig. Och studenterna har hittills haft svårt att få jobb i Sverige. Inte konstigt med tanke på att Ericsson sannolikt inte har kvar mer än en tiondel av den asic-konstruktion som fanns då Socware startade.
Självklart ska man fråga sig om detta var värt 200 miljoner kronor.
Vissa har redan dömt ut programmet som ett fiasko. Fast i mitt tycke är fiasko ett känsloladdat ord lätt att ta till i vrede eller för att chocka.
Jag erkänner gärna att när Tre Kronors proffsstinna lag förlorade mot Tjeckien med 1-6 i Globen nyligen, då kallade jag det fiasko. Men kan verkligen en forskningssatsning som utmynnat i 16 forskningsprojekt med 28 nya doktorander samt en internationell masterutbildning vid tre svenska högskolor redan på förhand fiasko-stämplas? Denna del av programmet har kostat 70 miljoner kronor.
Där till kommer forskningsdemonstratorn Soctrix (se ET03-04) som samlat tio internationella företag vilka var och en har satsat från en miljon kronor i rena pengar upp till fem miljoner kronor i form av verktygslicenser och kretsproduktion. Konkreta resultat av detta är ett gediget internationellt kontaktnät samt ett nytt svenskt företag som ska kommersialisera de nyvunna kunskaperna. Notan för detta uppgår till 120 miljoner kronor.
Slutligen bör man inte glömma den rena marknadsföringssatsningen av Sverige och svensk ingenjörskonst som ingått i programmet. 25 miljoner har den kostat. Samtidigt har den resulterat i utländska investeringar i form av företagsförvärv i storleksordningen 200 miljoner. Då avser jag Flextronics köp av Bluelabs och Via Technologies köp av Freehand DSP. Enligt Socware har marknadsföringen också bidragit till att runt 100 miljoner flutit in i landet i form av teknologilicenser, främst till Ericsson Mobile Plattforms.
Forskning och utveckling som utförs vid tekniska högskolor och industriforskningsinstitut är av sin natur långsiktig. De positiva effekterna blir vanligtvis synliga först efter en tid.
När 1980-talets Nationella Mikroelektronikprogram, NMP, och IT4-program avslutades fick de till en början utstå hård kritik från granskande expertis, vilken, med facit i hand, kanske inte var helt underbyggd. För när Vinnova för bara tre år sedan gjorde en studie med syfte att se om de tidigare statliga forskningsinsatserna givit några konkreta resultat visade det sig att de industriella och ekonomiska effekterna var 10 till 30 gånger större än avsatt forskningsstöd, kanske avsevärt större.
Fast visst måste vi våga ifrågasätta var de futtiga miljoner som staten satsar på elektronikforskning bör läggas. De 100 miljoner kronor som staten betalade under en femårsperiod för att bygga upp mikroelektronikinstitutet Imego känns som en klockren satsning. Kanske hade ytterligare ett forskningsinstitut, eller en mer direkt förstärkning av de befintliga, varit en bättre investering än Socware. Ingen vet, åtminstone inte ännu.
Anna Wennberg
