About / Advertise 
Hans Eric Melin:
Slutet på den stora symbolen för Europas batteridröm
Något som alltid slagit mig med berättelsen om Northvolt är hur djupt dess existens motiverades av att minska beroendet av Kina och dess batteriteknik, typiskt presenterad som smutsig och underlägsen.
Samtidigt skedde något intressant just när Northvolts resa precis hade startat. Men det verkar ha skett under de flestas radar. Bara två år efter Northvolts grundande sökte AESC öppet efter en köpare. Det var en erfaren japansk batteritillverkare – då delägd av Nissan och NEC – redan med batterier i bruk i elbilar och med egna fabriker i Japan, Storbritannien och USA.
Det landade till slut i en affär på en miljard dollar inklusive fungerande fabriker, etablerad teknik och fordonskunder. Men det var ingen europeisk eller nordamerikansk investerare som klev fram. I stället köptes AESC av kinesiska Envision Group.
Affären förbryllar mig fortfarande. Om nu strategiskt oberoende från kinesiska batteriföretag var så avgörande för europeisk och amerikansk industri, varför gjordes då inte denna investering av en svensk, dansk eller kanadensisk pensionsfond, eller någon annan amerikansk eller europeisk investerare? AESC saknade kopplingar till Kina och utgjorde en konkret, realistisk möjlighet att stötta europeiska och amerikanska elbilsambitioner.
Än mer ironiskt är att AESC idag har leveransavtal med flera stora europeiska biltillverkare, och bygger nya fabriker i Storbritannien, EU och USA.
Jag tror att en av de viktigaste orsakerna till den missade möjligheten är följande: att företag, investerare och länder helt enkelt agerar utifrån fundamentalt olika intressen – och är ansvariga inför helt olika intressenter.
Det som kan låta som en strategisk nödvändighet på nationell nivå – att säkra batteriproduktion för energiberoende – stämmer ofta inte överens med hur företag och investerare bedömer risker och möjligheter. För ett företag som säljer batteribaserade produkter, särskilt om det noggrant analyserat batterivärdekedjans ekonomi, kan logiken i fokus och gammal hederlig specialisering ofta vara mer övertygande än vertikal integration eller geopolitisk hänsyn.
Om de kritiska komponenterna levereras till rätt pris, i tid och tillförlitligt, spelar det för många företag ingen roll var de tillverkas – eller vem som äger fabriken. Strategisk autonomi låter tilltalande, men för de flesta investerare och företagsledare kommer operativ effektivitet och aktieägarvärde fortfarande först.
Som jag sagt förr: det ”vi” som syftar på biltillverkare, investerare och globala yrkespersoner är inte samma ”vi” som medborgarna i länder i Europa, Nordamerika – eller Kina för den delen.
Med det sagt: Om “vi” fortfarande tycker att det är viktigt att ha en inhemsk batteriindustri, tror jag att det bästa vi kan göra är att se till att det finns en stabil efterfrågan på produkter som använder batterierna. Som elbilar till exempel. Därför är det tragiskt att EU-kommissionen just sänkt ambitionerna för hur snabbt andelen elbilar behöver öka då det i princip är detsamma som att lägga en blöt filt över investeringsviljan i cell- och material- produktion i Europa.
