Låt tekniken styra musiken

Trasiga filter, matrisskrivare och gamla tv-spel kan bli om inte skön, så i varje fall konst

Tekniken har alltid satt ramar för musiken, och den musikaliska utvecklingen genom tiderna har styrts lika mycket av tekniska genombrott som konstnärlig kreativitet. En del elektronmusiker försöker bryta ramarna genom att utveckla nya användargränssnitt som möjliggör nya musikstilar. Andra bejakar helt enkelt begränsningarna och gör musik av elektronikskrot. Och matrisskrivare.

Musik är så omgärdad av tekniska och fysikaliska begränsningar att tekniken blir lika viktig för resultatet som det kreativa skapandet. Ta ett pianostycke som exempel. Som om det inte räckte med att pianot är ett tekniskt mycket komplicerat instrument - det är dessutom omöjligt att stämma perfekt.

Det beror främst på den västerländska sjutonskalan, som lider av samma missriktade jakt på samband som vår almanacka. På samma sätt som vi har månader som är 31, 30 och 28 (fast ibland 29) dagar långa har vi olika avstånd mellan tonstegen.

Till skillnad från almanackan finns det däremot bara delvis givna regler för hur felet ska fördelas, resten bestämmer i det här fallet pianostämmaren.

Detta påverkar inte bara hur musiken låter, utan även hur den skrivs. På 1600-talet stämde man instrumenten så att vissa skalor lät bra medan andra lät falskt. Gissa vilka man använde i sina musikverk?

Med förbättrad metodik för att stämma pianon utvecklades pianostämning till en något mer exakt vetenskap, där man fördelade felet mellan skalorna i en slags stigande, öh, skala.

Resultatet blev att vissa skalor lät otäckare än andra, något som kompositörer som Bach använde för att måla himlar och djävlar i sin musik.

Idag strävar man efter att stämma pianon med felet så jämnt fördelat som möjligt, och även om varken G dur eller Ciss moll låter skit har något av dynamiken i musiken gått förlorad.

Man kan tycka att datorerna borde ha befriat musiken från dess tekniska ramar. Elektronmusiker med laptops kan ju i teorin framställa precis vilket ljud som helst att använda i sin musik.

Gränssnittet flaskhals
Användargränssnitten sätter dock fortfarande begränsningar. Att skulptera vartenda ljud för hand är som att göra en asic genom att rita varenda transistor med blyerts, och de ljudprogram som fungerar som programmeringsspråk för musiken är ofta modellerade efter befintliga instrument. Till exempel pianot.

Det finns elektronmusiker, som gruppen Autechre, som aldrig har känt sig bekväma med teknikens ramar. På gruppens senare skivor kan man nästan höra hur artisterna stångar sig blodiga i sina försök att omdefiniera hur musik ska låta. För att spela sin musik live har de skrivit sina egna musikprogram, som gör det möjligt att modulera musikflödet i realtid.

Fast de flesta väljer förstås att bejaka begränsningarna, och njuta av att en cello låter som en cello. Eller att ett trasigt Waldorf 4 Pole-Filter låter som ett trasigt Waldorf 4 Pole-Filter. Filtret är ett slags effektbox, och när den tyska musikern Stefan Betke fick tag på ett havererat exemplar gick han inte tillbaka med det till affären. I stället blev han så förtjust i det sprakiga bruset som kom ut ur det att han under artistnamnet Pole komponerade inte mindre än tre skivor baserade på soundet.

När du tänker på skön musik tänker du säkert inte på matrisskrivare. Tvärtom, de flesta som upplevt matrisskrivarnas tidsålder lär få smärtimpulser i öronen bara av att tänka på dem. Men faktum är att det finns en hel subkultur av musiker som gör musik med matrisskrivare. I alla fall en liten subkultur. Och det får man säga, skrivarna har ett rikt utbud av läten, från det tjutande knattrandet av nålar till brummandet från frammatningsanordningen och det rytmiska dunsandet när skrivhuvudet slår i kanten.

Matrissymfoni och techno
Gruppen The User har skrivit en hel symfoni för matrisskrivare. Bitar finns på nätet att provlyssna. En annan matrisskrivarmusiker är Paul Slocum (som även gör musik med gamla åttabitarsdatorer och tv-spel). Han har valt ett mer technoorienterat sound på sin matrisskrivarmusik. Om man kan förtränga hur mycket matrisskrivarna brukade gå en på nerverna låter det faktiskt riktigt bra.

Paul Slocum har byggt ett eget användargränssnitt, med knappar för skrivhuvud, matningsmotor et cetera, för att kunna spela live på sin gamla Epson LQ-500 från 1985, och har även experimenterat med att kombinera matrismusik med utskriftsresultat i ett slags multimediaverk.

För den som själv vill ge sig på genren matrisskrivarmusik finns det fortfarande ett rikt utbud av matrisskrivare att köpa i välsorterade datoraffärer. Tro det eller ej.

Elias Nordling