Det är lätt att förstå frustrationen hos små svenska elektroniktillverkare över RoHS-direktivet och dess krav på blyfrihet. Dessa redan hårt trängda företag tvingas nu av EU att lägga pengar, tid och ingenjörskraft på produktionsomställningar, omkonstruktioner och logistik som inte ökar konkurrenskraften. Bortsett från ett allmänt rättspatos är incitamentet att lyda lagen ganska litet - den känns onödig eftersom elektronik står för mindre än en procent av världens blykonsumtion och den upplevs som orättvis eftersom risken att åka fast är minimal.
Att flera komponentdistributörer dessutom försöker skriva sig fria från ansvar lägger sten på småföretagarens börda. Och myndigheterna hjälper knappast till heller. Det finns inga beslut tagna om vare sig undantagslistor, gränsvärden eller straffsatser, trots att det är mindre än ett år kvar till 1 juli 2006 då direktivet ska börja gälla. Och den som börjar gräva i informationsmassorna från EU, miljödepartementet och Kemikalieinspektionen finner snart uppgifter som ibland är motsägelsefulla och ibland upplevs som omöjliga att ta till sig då språkbruk och definitioner känns som hämtade från en annan värld än elektronikföretagarens.
Å andra sidan är det numera uppenbart att EUs intentioner håller på att slå igenom globalt. Bland komponenttillverkarna kommer RoHS-kompatibilitet att bli standard, och eftersom det är dyrt att göra två varianter av samma komponent så kommer blyade komponenter successivt att fasas ut från marknaden. Och eftersom såväl komponent- som systemmarknaden numera är global så kommer inte heller särskilt många systemtillverkare att fortsätta med blyad produktion.
Att småföretagarna är förlorare går dock inte att komma ifrån. Nu ber Elektronikindustriföreningen ansvariga ministrar om hjälp för att klara övergången. Åtgärden känns som ett desperat famlande efter halmstrån, och med största sannolikhet klingar bönen ohörd.
Ulla Falk på Kemikalieinspektionen har säkert rätt i att alla inte kommer att klara omvandlingen, utan några kommer att gå i konkurs. Man kan tycka vad man vill om hennes attityd - problemet kvarstår ändå. Det känns som en rätt akademisk debatt huruvida det sedan är myndigheternas valhänthet eller ohörsamhet, eller om det är småföretagens eller dess branschföreningars oförmåga att ta tag i problemet som blir tuvan som stjälper lasset.