För fyra år sedan formulerade VNL sin vision – mobil infrastruktur för världens fattiga landsbygd som skulle vara helt soldriven, underhållsfri och enkel att installera. På mässan Mobile World Congress i Barcelona i förra månaden visades resultatet upp – World GSM, basstationer och tillbehör som drivs helt av solen. Allt är designat för minimal effekt och med enkelhet som ledstjärna.

– Vi har haft en enda lyx – att få börja med ett vitt papper. Då kan man ta det bästa som finns och optimera för behoven. För oss betyder det först och främst låg effekt, sedan låg kostnad. Funktionalitet kommer i tredje hand, berättar vd Anil Raj, när Elektroniktidningen träffar honom på Mobile World Congress.

Fakta Anil Raj Vd på VNL, Vihaan Network Ltd. Tidigare chef för Ericsson i Indien. Drivande kraft i fusionen Sony-Ericsson. Var med och grundade operatören Hutchison India och sålde bolaget till Vodafone. Tidigare ordförande i Symbian. Sitter eller har suttit i styrelsen för Symbian, Ericsson Holdings UK, Ericsson India, Ericsson Microsoft Mobile Venture, Packetcell Networks, Öhman & Larson, m fl. Civilekonom från Stockhoms universitet.

Anil Raj vet vad som krävs sedan sin tid som chef för Ericsson i Indien och även chef för operatören Hutchisons indiska dotterbolag som han var med om att dra igång. Listan på vad som inte finns i u-länderna kan göras lång – Anil Raj nämner vägar, utbildad personal, elström och hotellrum.

– När Ericsson skickar ut installatörer så ska de ha hotell, bilar och en massa utrustning. Så funkar det inte i Indien, där måste det fixas med lokalt folk. Och då måste allt kunna sättas ihop av människor som knappt kan läsa och som knappt har några verktyg, säger han.

Rent fysiskt ser World GSM-utrustningen skäligen enkel ut – tre lådor i storlek strax över en stationär pc. Basstationen med sändare, mottagare och mikrovågslänk för returtrafiken är en blå låda. Den finns i två varianter, med 1 respektive 5 W uteffekt, som drar 50 respektive 125 W. Den gröna lådan är basstationsstyrningen (BSC, Base Station Controller) och den orangea är växeln (MSC, Mobile Switching Center). Varje burk drar mellan 50 och 100 W, alltså inte mer än en ordinär glödlampa, långt under de 3 kW som en normal basstation drar.

– Vi har använt standardkomponenter hela vägen, öppen källkod och Linux på befintliga plattformar. Det går bara om man inte har någon gammal hårdvara eller mjukvara att ta hänsyn till, säger Anil Raj.

300 anställda varav 20 i Kista
VNL, eller Vihaan Network Ltd – Vihaan betyder ungefär soluppgång – grundades för fyra år sedan men var fram till Mobile World Congress en för de flesta helt okänd firma. Företaget har omkring 300 anställda, de flesta i New Delhi i Indien men ett 20-tal hårdvaruutvecklare sitter granne med Ericsson i Kista. Dit har även KTH-professorn Mats Nilson knutits. Inom Ericsson är svensk-indiske Anil Raj välkänd – han har tillbringat tio år i koncernen, förutom chef för ­Ericsson i Indien har han basat över Ericsson Mobile och var fusionsansvarig då Sony och Ericsson bildade sitt samägda mobiltelefonbolag.

På Mobile World Congress fick VNL enorm uppmärksamhet. Montern, med en solpanel och de blå, gröna och orangea lådorna, var tidvis överfull av folk och den strömsnåla superenkla tekniken blev en snackis på hela mässan. Anil Raj understryker att VNL inte har ambitionen att ersätta de etablerade leverantörernas nät, utan vill vara ett komplement. All VNL:s utrustning uppfyller alla GSM-specifikationer, den enda kompromiss man gjort är att allt är optimerat för rösttelefoni.

– Vi tror att våra nät kommer att användas för telefonsamtal till 99,99 procent. Människorna i Indiens byar har sällan behov av mobilt Internet. Men systemen klarar även GPRS, så det går att göra sådant som bank­ärenden med mobilerna i vårt system också, säger han.

Hela utrustningen monteras på sex timmar
I VNLs scenario kan utrustningen till en typisk indisk by fraktas på skottkärra eller med åsnor, och på sex timmar monteras av människor som knappt kan läsa och som måste låna den nödvändiga skiftnyckeln. Inkopplingen görs med två sladdar, en röd och en grön. Att Ikea varit inspiratör är inget Anil Raj sticker under stol med. Till och med den långt ifrån triviala uppgiften att rikta mikrovågslänken för optimal kommunikation med omvärlden har gjorts extremt enkel.

– Den börjar pipa när länken får kontakt, och piper allt tätare ju bättre den riktas. När pipen övergår till fast ton är installationen klar, förklarar han.

Varje byanläggning kan klara något tiotal samtidiga samtal. Inom varje by är samtalen gratis. Solpanelen och masten där basstationen sitter är tänkt att stå på taket på något av husen i byarna, inte minst för att minska risken för stöld eller åverkan. Den som bor i huset får då en liten intäkt från operatören och får också ansvaret för att damma av solpanelerna någon gång i veckan – den enda underhållskostnad som systemet kräver. Något alternativ till soldrift ser Anil Raj inte.

– Vindkraft kräver rörliga delar, och har sämre tillförlitlighet. Och i Indien blåser det inte så mycket, säger han lakoniskt.

Han konstaterar att VNL går mot strömmen i många avseenden, och menar att de flesta andra i telekomindustrin bekymrar sig mer om att datatrafiken i mobilnäten väntas öka hundra gånger de närmaste fem åren.

– Men vi låter oss inte avledas – vårt fokus är de två miljarder nya användare som tillkommer under samma tid. Och de finns i länderna runt ekvatorn, plus minus 30 grader, säger han.

15 kronor i månaden räcker långt
Att människorna i den målgruppen hör till jordens fattiga är inget som bekymrar Anil Raj. Tvärtom, han menar att en betalningsförmåga på 15 kronor i månaden räcker långt så länge man slipper betala för energin till driften.

– Operatören Airtel med 90 miljoner abonnenter i Indien säger att en tredjedel av deras driftskostnader är elström och diesel. På landsbygden är det ännu värre, där går hälften av kostnaderna till diesel. Men våra nät har driftskostnader väldigt nära noll.

Behoven är det ingen som ifrågasätter längre. Om det är någonstans i världen som mobiltelefoni kan göra skillnad så är det i fattiga länder. Sådant som vi i västvärlden tar för givet – att kunna ringa en läkare vid sjukdom eller ringa efter hjälp vid olyckor, att kunna få reda på priset på den vara man vill sälja eller bara att kommunicera med sina nära och kära – det prioriteras högt även av folk med liten eller ingen plånbok. Något som tidningen Business Week konstaterade redan 2007, då man skrev att ”Till telekomindustrins stora förvåning har det visat sig att folk som lever på några dollar om dagen är ivriga telefonanvändare”, ett citat som pryder förstasidan på telekomuppstickaren VNLs sajt.

Fast på VNL är det ingen som är förvånad.