About / Advertise 
Rymdraketer är fortfarande dummare än en iPhone, och det lär inte förändras. Enligt ESA:s raketingenjör Kate Underhill kommer rymdfarkosternas datorer aldrig att komma ikapp konsumentelektroniken i prestanda. Ändå krävs allt mer AI och autonomi av framtidens raketer.
Kate Underhill vid den europeiska rymdorganisationen ESA beskrev utvecklingen inom rymdelektronik på Pretzl Connect 2026 med en jämförelse som vid första anblicken kan verka märklig. En modern smarttelefon har klart mer beräkningskraft än datorn i en bärraket som skickas ut i rymden.
I ESA:s exempel väger en modern smarttelefon omkring 200 gram, arbetar med en klockfrekvens på 3 gigahertz och erbjuder omkring 10 TOPS för AI-beräkningar samt 12 gigabyte minne. Klockfrekvenserna för 2020-talets rymdkvalificerade LEON-processorer ligger däremot på omkring 150 megahertz till 1,5 gigahertz.
Skillnaden beror inte på att man inte skulle vilja ha kraftfullare processorer i raketerna. Rymdelektronik måste fungera i en miljö som vanliga konsumentkretsar inte är konstruerade för. Elektroniken måste bland annat tåla strålning, kraftiga vibrationer, EMI-störningar och enorma temperaturskillnader.
Enligt Underhill är det just därför som datorerna i rymdfarkoster i praktiken aldrig kommer att komma ikapp samtidens konsumentelektronik.
Samtidigt ökar behovet av beräkningskraft snabbt. På en av ESA:s bilder skisseras en processor för 2030-talets framtida bärraketer med en prestanda på 100 TOPS, 64 gigabyte minne och en vikt på bara omkring 100 gram. ESA anger autonom uppdragshantering som en av dess uppgifter.
I dagens bärraketer ansvarar omborddatorn redan för ett stort antal kritiska funktioner. Dit hör bland annat navigation och styrning, genomförandet av flygbanan, tidpunkterna för tändning av motorer och separation av raketsteg, telemetri samt detektering av fel och återhämtning från dem.
– Allt detta är grundläggande styrning. Här finns ännu ingen AI, påpekade Underhill.
I praktiken rör sig allt som flyger i rymden, beroende på höjd, med hastigheter på upp till 8–10 kilometer per sekund. Den slutna reglerloopen måste därför finnas ombord. När rymdfarkoster närmar sig varandra, dockar, utför service eller i framtiden kanske tankar satelliter måste de kunna fatta allt fler beslut självständigt.
Autonomin blir också viktigare när antalet satelliter ökar. ESA följer redan tiotusentals objekt i rymden som är minst omkring fem centimeter stora. Enligt Underhill kommer någon form av trafikledning i rymden att bli nödvändig, vilket i sin tur kräver mer autonomi och intelligens ombord.
AI förändrar samtidigt själva konstruktionen av raketer. Den traditionella processen har gått från krav till konstruktion, analys, prototyp och testning, varefter nödvändiga ändringar har startat ett nytt varv. Enligt Underhill gör AI processen mer kontinuerlig och kan användas i flera konstruktionssteg, exempelvis för att hitta nya material.
Även tillverkningen förändras. Med 3D-utskrift går det att tillverka komplexa geometrier för raketmotorer som skulle vara mycket svåra att framställa med traditionella metoder. Med en digital tvilling kan man i sin tur följa motorns verkliga belastning och exempelvis bedöma vilka komponenter som behöver inspekteras efter fem flygningar.
I bakgrunden finns en stor ekonomisk förändring. För bara några år sedan kostade det enligt Underhill omkring 10 000 dollar att skicka ett kilogram ut i rymden. Målet är att på sikt pressa kostnaden till bara några tiotals dollar per kilogram. Återanvändbara bärraketer spelar en central roll i den utvecklingen.
