Mellan 70 000 och 200 000 ton elektronik skrotas varje år i Sverige. Då ingår 300 000 tv-apparater och 100 000 uttjänta datorer.


Mycken hemelektronik som små radioapparater och bandspelare slinker nog direkt ned hushållssoporna. Bara en bråkdel av elektronikskrotet återvinns, kanske 10 000 ton per år, av den handfull företag som sysslar med återvinning av elektronikskrot.

Skrotningen ska rensa ut och ta hand om miljö- och hälsofarliga ämnen från skrotet. Dit hör apparathöljen med bromerade flamskyddsmedel och giftiga metallföreningar, bland annat av kvicksilver och kadmium.

Återvinningen handlar om att ta hand om de skrotdelar som har ett värde. Det handlar om såväl fullt användbara kretsar som dyra metaller - guld, silver och platina.

Just ädelmetallerna gjorde att elektronikskrotningen blev en industri i sig, på 1970-talet. Fram till omkring 1990 handlade det mest om att tjäna pengar på att återvinna dessa metaller. Bolidenbolagets guldproduktion är sju ton per år, och då är nästan hälften, tre ton, guld från återvunnet elektronikskrot. Även koppar, aluminium och järn återvinns i viss mån.

Trots att den tidiga återvinningen var inriktad på ädelmetaller tog man också hand om en del miljö- eller hälsovådliga ämnen. Mest känt är nog det PCB som fanns i kondensatorer, och som man på 1970-talet insåg var ett farligt miljögift. Kvicksilver var ett annat ämne som man tog om hand om. Kvicksilverkontakter hade visa trevliga egenskaper, framför allt att de gav ett mycket väldefinierat tillslag utan kontaktstudsar. Nackdelen var förstås att kvicksilverföreningarna var så giftiga.

Numera, när skrotningen till stor del är en fråga om att ta hand om miljö- och hälsovådliga ämnen, räcker ädelmetallerna inte för att ge vinst. Mycket av återvinningen handlar om att återvinna plaster och ämnen som blandats in i plasterna, till exempel bromerade flamskyddsmedel. Det är närmast en kemisk processindustri, och inte helt billig i drift.

Mängden ädelmetaller minskar också relativt sett när elektroniktillverkarna lär sig att snåla med dyrbarheterna. Den ständigt pågående miniatyriseringen påverkar förstås även den mängd ädelmetaller som behövs i mönsterkort och kretsar.

Det är därför som det kostar en slant att bli av med elektronikskrot.



Konstruktion för skrotbarhet


Om några år, strax efter sekelskiftet, kan trenden ha vänt igen. Då lär många återvinningstekniska mardrömmar som ihoplimmade delar av termoplast, härdplast, metall och aluminumfolie ha hamnat på historiens sophög. Det beror på att framtidens elektronik blir konstruerad så att den är lätt att skrota och återvinna. Delarna blir lättare att separera från varandra, och materialen märks med koder som gör att sorteringen görs maskinellt.

Givetvis finns det en amerikansk förkortning för elektronik som konstrueras så att den lätt skrotas och återanvändas. Det är DFD-elektronik, Designed for Disassembly. Förkortningen förekommer också i bilindustrin.

Processen att skrota och ta hand om elektronikskrot är numera rätt väldefinierad. Nästan allt gå att återanvända eller åtminstone oskadliggöra. DFD-filosofin syftar till att göra det ännu enklare.

Det är inte själva elektronikkomponenterna, och dit räknas mönsterkorten och kablagen, som är svåra att ta hand om. Det svåra är allt plastmaterial runtom, framför allt höljen och fästanordningar.



20 typer av termoplaster


Sett ur elektronikingenjörens perspektiv finns det två huvudtyper av plaster, härdplaster och termoplaster. Enkelt uttryckt kan härdplaster inte återanvändas på något enkelt sätt, medan termoplaster kan smältas och återanvändas, åtminstone i teorin. Praktiken är svårare. Det finns 15-20 typer av termoplaster som ingår i elektronikapparater, och det går definitivt inte att blanda dem hur som helst.

Dessutom ingår andra ämnen i plasterna, som förstärkande substanser, flamskyddsmedel och fyllnadsmaterial. Ett krav för att få fram DFD- konstruktioner är att få ned antalet plastvarianter och att märka dem så att materialen lätt kan separeras.

Nitar, klammer och lim, till exempel epoxi, används för att fästa de olika delarna i elektronikapparaterna vid varandra. De här fästmaterielen och - komponenterna är svåra att skilja från resten av höljena och bör därför ersättas med snäppfästen, som är av samma material som huvuddelarna. Idag finns det också en hel del mätinstrument och datorer som har höljen som hålls ihop med snäppfästen.

Ett problem med DFD-tekniken är att produkterna inte ser lika fina ut som användarna är vana vid. Snäppfästen ser "plastigare" ut än prydliga skruvar och nitar, och återanvända plastmaterial får inte samma jämna och glänsande finish som ny, jungfrulig plast.



Återvinning är politiskt korrekt


Stora företag och myndigheter har ofta en mer eller mindre strikt policy för hur elektroniken ska tas om hand när den har gjort sitt i verksamheten. En uttalad miljöpolicy ger också ett goodwill-värde. Ett praktexempel på att det inställningen kan användas i marknadsföringen är datorföretaget Siemens-Nixdorf.

En hel del elektronik kan faktiskt återvinnas direkt. Dit hör dyrbara kretsar som processorer och minnen. Gamla 8- och 16-bitsprocessorer är fullt användbara i enkel elektronik som leksaker och hobbyutrustningar.

De material som ingår beror på vilken typ av elektronik det gäller. I datorerna utgörs 60-70 procent av vikten av metaller, och 30-40 procent av glas och plast. Bra 0,2 procent utgörs av miljö- och hälsovådliga ämnen.

Enkelt uttryckt görs dagens elektronikåtervinning i tre steg. Först separeras huvuddelarna från varandra. Huvuddelarna är höljen, kablar, kretsar och katorstrålerör. Plast och metall mals till fragment och ämnena, till exempel guld, extraheras. Termoplasterna mals och smälts till nytt råmateriel - men det går som sagt inte att göra det hur som helst. De kretsar som kan återanvändas, det vill säga säljas vidare, plockas bort och resten mals till fragment.

Det har varit svårast att återvinna katodstrålerör. De finns i tv-apparater, datorskärmar och i oscilloskop. I rören finns det miljö- och hälsovådliga ämnen som kadmium, strontium, beryllium och framför allt bly. En stor skärm kan innehålla upp till ett kilo bly. Det mesta blyet finns i konen som går från elektronkanonerna fram till bildglaset.

Det finns ingen bra metod för att ta hand om blyglaset i konen, och därför deponeras det vidare, till Sakab i Kumla för destruering.

Skrotningen handlar om en sak till, som man sällan tänker på. Det finns mängder av information i fasta lagringsmedier som hårddiskar. Förmodligen är det få användare som tänker på vilka hemligheter som kan slinka ut den vägen. Däremot tänker skrotfirmorna på det. De klipper eller slår sönder diskarna vid skrotningen.

Per Stymne

Frilansjournalist