GP&C Sweden i Linköping är det bolag som hunnit längst i att utveckla STDMA-transpondrar på licens. Luftfartsverket och sjöfartsverket har redan ett antal testsystem från företaget.
Lars Bergholtz, vd på GP&C Sweden, vill betona att det än så länge rör sig om försöksverksamhet med det STDMA-baserade navigationssystemet. Standardiseringsarbetet pågår fortfarande i IMO, International Maritime Organisation som ansvarar för sjötrafiken och ICAO, International Civil Aviation Organisation som ansvarar för internationell flygtrafik. Beslut om hur kommunikationsstandarden slutligen ska se ut för flyg och sjötrafiken väntas senare under 1999.
- Vi deltar aktivt i standardiseringsarbetet i båda organisationerna så att vi kan ha fungerande system så fort besluten är tagna, säger Lars Bergholtz.
Längst har man kommit på den marina sidan där 38 basstationer runt den svenska kusten installerats för sjöfartsverkets räkning.
Universal AIS är benämningen på den kommunikationsstandarden som används för sjöfarten. Motsvarande gränssnitt för flygtrafiken heter VDL Mode 4.
Eftersom huvuddelen av konstruktionsarbetet av en STDMA-transponder består av programvara är det lätt att fortlöpande ändra systemet efter standardiseringsarbetet. För att klara de noggranna tidskraven i systemet används ett specialutvecklat realtidsoperativsystem som plattform.
För tillfället jobbar personal från Saab med systemet, men inom en snar framtid kommer GP&C Sweden att ha mellan 15 och 20 konstruktörer anställda för transponderutvecklingen. All produktion läggs ut hos underleverantörer.
Idag har en transponder för flyg ungefär en skokartongs storlek, men nästa generation kommer att bli betydligt mindre.
- Förutom att utveckla transpondrar som för flygplatsfordon produktionsanpassar vi också systemet eftersom vi väntar oss stora volymer om ett par år, säger Bergholtz.
Jämfört med konventionella lösningar som bygger på radar och radiofyrar är kostnaden väsentligt lägre för ett STDMA-baserat system. Dessutom är prestanda mångfalt mycket bättre.