Åtta beviljade patent, 21 till sökta samt 52 exklusiva licenser eller exklusiva optioner på andras patent. Det är den juridiska basen för norska Opticoms organiska minnen med närmast sensationella egenskaper.


Ett plastkort stort som ett kontokort, det vill säga 85 ¥ 55 ¥ 0,7 mm, ska kunna lagra flera terabyte. Lagringen ska också fungera i både stort och litet format.

Ett polymerminne med volymen en kubikmillimeter ska rymma lika mycket som en CD, det vill säga drygt 600 MByte.

En del av det här står i Opticoms årsrapporter. Så mycket mer fakta - mer än patent- och licensstatistiken - får man inte heller ut under ett kort samtal med Gude Gudesen, Opticoms grundare, huvudägare, idéspruta och talesman. Det känns som om Heisenbergs osäkerhetsrelation gäller även för studiet av Opticoms göranden och låtanden och chansen för att visionen av fantastiska minnen blir verklighet.



Virtuell forskarorganisation


Opticom är ett företag där man gör allt på tvären jämfört hur elektronikutveckling brukar gå till. Vid första påseendet verkar organisationen rent ut sagt fnoskig. Företaget arbetar med elektronik som kräver mycket forskning, men någon sådan bedriver knappast Opticom självt.

- Lokalen här i Oslo är snarast ett patentkontor, säger Gude Gudesen.

- Vi är högst 20 personer här.

Den enda verksamheten inom själva företaget är Thin Film Electronics AB i Linköping, ett nystartat dotterbolag med runt tio personer som är Opticoms forskningscentrum. En viktig uppgift är att koordinera den forskning som Opticoms idéer bygger på, men som är spridd på 160 forskare över nästan hela jorden.



Hörnsten i Linköping


Professor Olle Inganäs och hans medarbetare vid IFM, Institutionen för fysik och mätteknik vid Linköpings universitet är hörnstenar inom den forskning som Opticom vilar på. Men några fakta om Opticom får man inte från Inganäs, som också är den drivande kraften bakom Thin Film Electronics.

- Jag är konsult åt Opticom och vill därför inte uttala mig om frågor som rör dess verksamhet. Tala med Opticom direkt, är allt han säger.

Minst 130 personer utanför Opticom arbetar alltså med att förverkliga Gude Gudesens polymerminnen. Vid Opticom gör man en syntes av resultaten.

Här är inte elektroniken i sig det väsentliga. Det är istället en fråga om datalagring, och så har det varit sedan Gudesen började fundera på saken år 1974.

Gudesen är arkeolog och inte ingenjör. Lite tillspetsat kan man säga att en arkeolog sätter upp ett stängsel runt utgrävningsplatsen och högst ogärna låter kollegor/konkurrenter, få insyn i utgrävningen.

- Jag blev galen på den mentaliteten! Arkeologi är en fråga om att tänka på tvären, och då ska man istället ha tillgång till så mycket kunskaper som det över huvud taget går när man gör utgrävningar.

- Det jag behövde var alla Europas kunskaper i arkeologi tillgängliga på ett plastkort som jag kunde ha med mig ut i fält. Och målet är precis detsamma nu som då, att kunna sätta alla fakta om arkeologi på ett enda plastkort.



Tre dimensioner


Det som gör att plastminnena ska kunna lagra så stora datamängder är att de utnyttjar utrymmet i tre dimensioner. I all annan lagringsteknik breder man ut data över ytor. Med plastminnen går det att lägga lager på lager av informationsbärande skikt. Ett plastminne med samma storlek som ett kontokort kan bestå av tusentals skikt.

Tekniken bygger på elektrooptiska egenskaper hos polymerer. Strukturen består av tre skikt, där ledarbanorna i det undre och det mellersta skiktet går vinkelrätt mot varandra. När en ström går samtidigt genom ett par av korsande ledare sänder det mellersta polymerskiktet ut en ljuspuls. Ljuset förändrar färgen i det tredje skiktet, lagringsskiktet.

Färgförändringen är bistabil, det vill säga att färgen förblir densamma tills en annan puls förändrar den. Polymerminnena behöver alltså inte tillföras effekt för annat än när de ska lagra ny information eller när de ska läsas. Det är den här egenskapen som gör att plastminnena kan användas i flera år.

- Trots att den aktiva livslängden bara är någon timme belastas minnena bara under de korta ögonblick när man skriver eller läser data, säger Gude Gudesen.

Sedan 1995 har den tänkta konstruktion ändrats. Den första ansatsen var att baka in ett skikt med linser för att bryta ljuset. I nästa steg lyckades man att ta bort linserna. I det nuvarande steget har man reducerat skikten med tvärgående ledare till ett enda skikt. Åtminstone på det teoretiska planet, innan någon utomstående kan vittna om en fungerande prototyp.



Avtal med tre bolag


Opticom har mötts med både entusiasm och skepsis, både när det gäller tekniken och ekonomin. Förra året granskade Oslo Börs handeln med Opticom-aktier, men kunde inte finna något skumt. Det finns också tekniktunga företag som tror på Opticoms visioner.

I höstas ingick Opticom avtal med tre bolag. Det första är ett utvecklingsavtal med Lucent Technologies (Bell Labs) som ägnat årtionden på att forska om elektronikkomponenter i plast. Avtalet innebär att Lucent och Opticom får utnyttja varandras kunnande för utveckling av organiska minnen.

Det andra avtalet, med AMP, gäller utveckling av tillverkningsprocesser för tunnfilmsminnen. Det tredje var med Eidos, en brittisk tillverkare av dataspel. Eidos och Opticom ska bilda ett gemensamt bolag för att utnyttja Opticoms minnesteknik i dataspel.

Gude Gudesen räknar med att det snart kommer ett par kommersiella produkter som bygger på Opticoms teknik. Men Opticom ska inte bli någon komponenttillverkare, utan förbli forskningsföretag.

- Med produkter menar jag chips. Det ena är hybridkretsar med både kisel- och polymerer. Det andra är transistorer i organiska material, där kretsarna trycks på ett organiskt substrat.



Som en laserskrivare


- Hybridtekniken skulle kunna användas till att baka in ett helt operativsystem i organiska kretsar ovanpå en vanlig mikroprocessor i kisel. Med trycktekniken tror jag att det kommer att gå lika lätt att trycka elektronik på ett organiskt substrat som vi idag trycker text med en laserskrivare. Elektroniken ska tryckas på underlaget med hjälp av ljus.

- Organiska material har helt andra utvecklingsmöjligheter än kisel, för till skillnad från hos kisel finns det en ändlös variation bland dem. De kan göras robusta både kemiskt och mekaniskt, och dessutom stabila. De här egenskaperna har forskarna lyckats uppnå först under de senaste åren, och det är därför som vi egentligen inte har börjat komma någon vart förrän nu.

Per Stymne