Det som en gång var en förlustbringande Electroluxfabrik har på några år blivit en av de snabbast växande svenska kontraktstillverkarna av elektronik. Bakom scenförändringen står främst vd Claes Wretlind.


När Claes Wretlind kom till företaget 1990 fick han som en av sina första åtgärder medverka till att närmare tre fjärdedelar av personalen fick sluta. De 450 anställda reducerades till 125. En föga populär åtgärd, kan man gissa.

- Jovisst, men det var fullkomligt nödvändigt. Det insåg facket också, de hade stor förståelse.

Sedan dess har det gått stadigt uppåt. Vellinge Electronics utanför Malmö växer till och med aningen snabbare än den även i övrigt välmående industrigrenen kontraktstillverkning av elektronik. Företagets omsättningen har fördubblats varje år under senare tid, och väntas 1998 nå över 700 miljoner.

Antalet anställda är idag uppe i 235. Man har investerat en hel del i ny utrustning - Vellinge är ensamt i landet om att röntga allt man ytmonterar, och kör dessutom sin våglödning i kvävgas.

Röntgeninspektionen ger låga felnivåer - Wretlind nämner 200 ppm som typiskt. Inertgaslödningen är också en kvalitetsaspekt, den gör att korten blir så rena att man slipper tvätta dem över huvud taget. Metoderna brukar anses som för dyra för att locka kunder, men det håller inte Claes Wretlind med om.

- Vi har nog bättre marginaler än de flesta i branschen, säger han.

Trots investeringarna ligger Vellinge strax bakom teknikens frontlinje, i linje med ambitionerna.

- Vi kommer in när saker och ting är beprövade och andra har bevisat att de är bra. På konsultspråk kallas det att vi är operationellt effektiva, säger han och skrattar.

I fabriken finns två ytmonteringslinor och en för hålmontering.

- Man ska komma ihåg att hålmontering faktiskt inte minskar.

Men BGA och mikro-BGA har man precis börjat jobba med, flip chip gör man inte, och inte heller chip-on-board.

I likhet med de flesta andra kontraktstillverkare gör man även på Vellinge alltmer före själva produktionen. Företaget har 17 ingenjörer som hjälper kunderna med utveckling, produktionsanpassning och komponentval. Man vill också köpa in allt material och själv testa allt som produceras.

- Jag är stolt över att vi bidrar till hela produkter och inte bara monterar kretskort, säger Claes Wretlind.



Äger 25 procent av företaget


Wretlind är inte bara vd, han äger också en fjärdedel av bolaget. Tillsammans med ledningsgruppen, styrelseordföranden Dag Tigerschiöld och företaget Macab köpte han inkråmet i företaget av ägaren Electrolux för två år sedan.

- Att få ta över var väldigt spännande, säger han på sin stockholmska dialekt som känns lite udda i skånelandskapet.

Men att Claes Wretlind skulle stanna och bli ägare var inget han tänkt sig från början. Tvärtom, han trodde att uppdraget i Skåne skulle bli högst tillfälligt. När han kom till fabriken 1990 hade han en enda uppgift: att få firman på fötter igen. Han hade tidigare visat att nyporna kunde vara hårda när det behöv-des - han kom närmast från att ha lagt ned ett annat Electroluxbolag.

På den tiden hette fabriken Electrolux Electronics, och var en rejäl förlustaffär. Electroluxledningen accepterade förlusterna eftersom man gjorde så kallade "strategiska produkter". Man trodde då, på 80-talet, att Electrolux produkter skulle innehålla allt mer elektronik, en spådom som först numera börjat besannas.

Redan då hade emellertid fabriken passerat sin storhetstid. När Electrolux köpte den 1973 hette man Addo-Facit, tillverkade mekaniska kontorsmaskiner och var med 2 000 anställda Malmös näst största arbetsgivare.

Till de nivåerna tror inte ens Claes Wretlind att företaget kan växa igen. Den typen av stordrift passar inte för elektronikproduktion, menar han.

- En optimal fabrik för kontraktstillverkning bör omsätta mellan en halv och en miljard kronor och ha 250-300 anställda, säger han.

Är man mindre är det svårt att få produktions- och inköpsekonomi, och är man större så tappar man överblicken, resonerar han.

Av det skälet räds han inte heller konkurrensen från Flextronics, Solectron och de andra internationella jättarna som etablerat sig i Sverige.

- De verkar hittills mest vända sig till storkonsumenter. Och jag har svårt att se hur en 20-miljonerskund ska känna sig hemma i en tvåmiljarders, före detta Ericssonfabrik.

- En alltför liten kund får sällan rätt prioritet. En alltför stor kund är inte heller bra - då blir man alltför beroende av den kundens marknad och utveckling. I idealfallet bör varje kund stå för mellan 5 och 20 procent av förädlingsvärdet, säger han.



Optimist om framtida tillväxt


De företag han ser som konkurrenter är närmast Essex i Sundsvall, Partnertech i Åtvidaberg och HGL i Ronneby. Norska Kitron och finländska Elcoteq nämns också.

- Men det finns rum för oss alla. Kontraktstillverkning är så produktionsekonomiskt vettigt att jag tror branschen kommer att fortsätta med god växtkraft.

- Jag tror också att vi som är i storleksordningen en halv till en miljard kanske kommer att samarbeta mer. Det är inte omöjligt att några av oss ingår i ett konglomerat eller något annat mer eller mindre formellt nätverk om några år.

Adam Edström