För att hålla klockhastigheten uppe har många inbyggnadsprocessorer lång pipeline. Vissa modeller har två, tre eller till och med fyra parallella pipelines för att öka prestanda.
Andra tekniker som inte är hämtade från pc-världen är att stoppa in flera processorkärnor på samma chips. Det är möjligt eftersom kärnorna ofta inte upptar mer än ett par kvadratmillimeter. Därmed går det att integrera stora cacheminnen vilket gynnar prestanda. Sedan kan man ju alltid fråga sig hur den som ska programmera processorn får ut maximal prestanda när det finns mer än en kärna.
En annan metod som också är krävande är vliw-arkitekturen, som även den börjar få spridning i inbyggnadsvärlden.
Drivkraften bakom alla dessa lösningar är de apparater som i allt högre grad befolkar våra hem och kontor. Från enkla digitala kalendrar till tv-spel, surfbrädor, MP3-spelare, digitalkameror, mobiltelefoner och set-top-boxar.
Många av dessa apparater är batteridrivna vilket gör effektförbrukningen till en het fråga. Förutom olika intelligenta sätt att stänga av de delar av processorn som inte används lönar det sig att integrera så mycket som möjligt av minne och periferienheter på chipset.
En annan snabbt växande marknad för inbyggnadsprocessorer är routrar, modem och andra apparater som bygger upp Internet. Här har det skapats en helt ny klass av produkter: nätverksprocessorer. Det är processorer som kan hantera flera datakanaler med hög bandbredd.
Att utläsa en säker trend är svårt eftersom lösningarna är så olika. Det enda säkra tycks vara att små, duktiga företag köps upp av större. Enligt Cahners In-Stat förväntas markanden för nätverksprocessorer växa med 60 procent per år fram till år 2004.
Per Henricsson