Vad gör då Vinnova när man upptäcker denna tabbe? Stramar åt på alla håll och kanter och försöker få alla forskningsprojekt att spara solidariskt? Nej, man tar en rövare och säger att den största utgiftsposten - den kontrakterade forskningen - kan vi inte röra. Alltså blir det industriforskningsinstituten, IVF och Acreo med flera, som får skära ned. Vinnova inleder besparingsdiskussioner med instituten, och chansar därmed på att beslutet ska orsaka en så kraftig opinion att regeringen skjuter till mer pengar.
Till viss del fungerade det. Forskningsinstitutens lobbyorganisationer och många medier målade glatt upp bilden av att nedskärningarna var regeringens fel.
Det var bara det att regeringen inte gav med sig. I stället pekade regeringen på regleringsbrevet, den handling som styr myndighetens agerande, där det tydligt står att industriforskningsinstitutens medel inte får skäras ned. Och regeringen hävdar, tvärt emot Vinnova, att anslagen minsann inte har minskat.
Resultatet ser nu ut att bli besparingar över hela linjen. Både den kontrakterade forskningen och forskningsinstituten får dra åt svångremmen. Men genom sitt agerande har Vinnova orsakat en hel del onödig oro i forskarleden.
Det bådar inte gott.
Adam Edström