Det fick istället fastställas av de olika ländernas myndigheter. I Sverige var det Elsäkerhetsverket som fick svara på frågor från förtvivlade småföretagare som såg sin existens hotad. EMC betraktades dessutom av många som svartkonst, något som inte riktigt gick att begripa och var svårt att åtgärda, medan andra såg det som en kvalitetsstämpel. Bra produkter tål höga störnivåer och skickar inte ut störningar.
Det var heller inte klart vilka resurser Elsäkerhetsverket skulle få för att kontrollera efterlevnaden och vilka straff som skulle kunna utdömas. Många befarade att det skulle bli vanligt med fusk.
CE-märkning upp till producent
Produkter som uppfyllde EMC-direktivet skulle CE-märkas men det var ingen certifiering som tidigare gällt för elprodukter. Istället var det upp till varje tillverkare att sätta dit CE-märket när man var förvissad om att produkten uppfyllde direktivet.
De mätningar som måste göras på varje produkt förutsatte utrustning och instrument som ytterst få företag hade. De olika provningsinstituten sågs som dyra och köerna var dessutom tidvis långa. Övergångsperioden hade varit över två år så förberedelsetiden var god. Trots det var intresset för utbildning och information lågt bara ett år innan direktivet trädde i kraft.
IVF lyckades dock samla mindre företag kring ett enklare mätlabb i Göteborg och planerade ett liknande projekt i Stockholm. Men Elektronikindustriföreningens kurser i november/december fick ställas in på grund av för få deltagare.
Nu gick det inte så illa som många befarade. Få produkter fick skrotas eller upphörde att importeras när direktivet trädde i kraft den 1 januari 1996.
Per Henricsson