Telefonerna var oerhört dyra och klumpiga med dagens mått mätt. Ericsson hade året innan gjort sensation på mässan Telecom-91 med Hotline GH197, en GSM-telefon i fickformat som bara vägde 345 gram. Den fanns dock inte färdig till premiären för de svenska näten, utan pionjärkunderna fick välja mellan släpbara lurar avsedda för bilmontering.
Ericsson och Nokia sålde sådana, liksom Motorola (under varumärket Storno), Siemens och Panasonic.
Billig mobil för 6 000 kronor
Priset låg mellan 10 000 och
15 000 kronor, ungefär dubbelt upp mot de analoga NMT-telefonerna. För att få upp intresset subventionerade Nordictel 500 stycken Ericssontelefoner så att kunderna bara behövde betala 6 000 kronor för dem. Då ingick rätten att byta till sig en Hotline GH197 när denna väl lanserats senare samma år.
Täckningen var närmast ett skämt jämfört med idag. Comviqabonnenterna kunde prata i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt på huvudvägarna däremellan. Nordictels kunder fick nöja sig med Stockholm och delar av Mälardalen. Och trots att GSM antagits som internationell standard så dröjde det innan roaming mellan länderna i Europa var verklighet.
Ericsson sex procent
Totalt hoppades mobilindustrin sälja sex miljoner mobiltelefoner detta år, analoga och digitala. Motorola hade 25 procent av marknaden, och Nokia 16 procent. Därefter följde NEC, Mitsubishi och Panasonic med 8 procent var. Ericsson hade 6 procent, men trodde sig kunna nå 10 procent senast 1994 tack vare satsningarna på GSM.
Få om någon förstod potentialen med GSM. Ericsson hade gjort en långtidsprognos där man hoppades att få leverera 13,5 miljoner telefoner år 2000 - det ansågs oerhört optimistiskt.
I själva verket levererade företaget mer än tre gånger så många: 43,3 miljoner lurar sålde Ericsson år 2000. Paradoxalt nog ansågs det som ett komplett misslyckande, vilket var en av anledningarna till att man slog ihop sina mobiltelefonpåsar med Sony.
Adam Edström