I mars 2001 hotade Vinnova att kraftigt dra ner anslagen till forskningsinstituten.
De hade fått slut på pengar och valde att prioritera den kontrakterade forskningen, med förhoppningen att staten skulle skjuta till mer pengar om forskningsinstituten klagade.
Beskedet möttes av protester till utbildningsminister Thomas Östros, som ansvarar för forskningen i Sverige. Han ansvarar dock
inte för Vinnova, som lyder under näringsdepartementet. En konstruktion som försvårar för forskningen och skapar oklara beslutsvägar.
Thomas Östros valde att gå på forskningsinstitutens linje, och Vinnova fick backa. Istället för statliga pengar lånade de 50 miljoner, som gick till en riktad satsning på småföretag inom forskningsinstituten.
Den största finansiären av elektronikforskning i Sverige år 2001 är Stiftelsen för strategisk forskning, SSF, som ensam står för närmare
80 procent av pengarna. Stiftelsens grund är gamla löntagarfondpengar som de hade fått i uppgift att pytsa ut under ett antal år. År 2001 beslutas det dock att stiftelsen ska bli permanent, och det innebär förstås att mindre pengar kan delas ut årligen.
30 procent mindre anslag
Detta slår extra hårt mot elektronikforskningen, en minskning på uppemot 30 procent av anslagen. I ett brev till Thomas Östros rasar ett antal forskare och professorer, med KTH:s Lars Thylén i spetsen över den drastiska nedskärningen.
Alla skyller ifrån sig. SSF säger att deras uppgift är riktade satsningar, finansiering av löpande verksamhet borde ligga på Vinnova. Vinnova säger sig villiga att ta över finansieringen - om de får pengar från staten, förstås. Och Thomas Östros säger att det inte är statens uppgift att skjuta till pengar när en stiftelse trappar ner. Något som Lars Thylén tycker är märkligt eftersom Vinnovas föregångare Nutek drog in sina pengar en gång i tiden just för att SSF gick in som finansiärer.
Mycket tyder på att Vinnova kommer att skjuta till pengar, men det kan dröja, och under tiden blir elektronikforskningen lidande.
Elias Nordling