- Problemet med monolitiska kretsar i flera lager är att du får en allt-eller-intet-situation. Du kan inte testa något förrän alla lager är på plats, och om det inte fungerar då så är det inget att göra åt.
- Varje nytt lager åstadkommer, på grund av de relativt höga temperaturer som processen kräver, förändringar i det som redan är gjort, som man måste kompensera för. Ju flera lager, desto svårare blir det.
Hesselboms eget projekt studerar ett annat sätt att bygga på höjden, nämligen att stapla konventionella tvådimensionella multichipmoduler på varandra, med gott om vertikala förbindningar.
En poäng är att det ska göras utan limning eller lödning, för att det ska gå att ta isär en sådan "Lego-krets" igen om någon del går sönder.
- På det sättet kan du få 10-20 gånger fler aktiva komponenter inom samma ledningsradie jäm-fört med att bara bygga på ytan. Men monolitiska kretsar kan nå längre, kanske till 100 gånger, om de nu klarar av att lägga så många lager.
- Min allvarligaste kritik mot monolitiska 3D-strukturer är ändå kostnadsbilden. Processen blir komplicerad och du riskerar att få ett alltför lågt processutbyte, säger Hjalmar Hesselbom.
Lennart Pettersson