- Svensk mikroelektronikforskning saknar vision. Vi är ostrukturerade, har ingen strategi för den nationella teknikpolitiken.

Det säger Sven-Ingmar Ragnarsson, på statliga Vinnova, Verket för Innovationssystem. Och han är inte ensam om den åsikten. Samma signaler kommer från Stiftelsen för strategisk forskning (SSF), Vetenskapsrådet (VR) och forskarna själva. Flertalet av de berörde varnar dessutom för ödesdigra konsekvenser om inte staten utan dröjsmål stiger in och tar sitt ansvar, både som ledargestalt och ekonomiskt ansvarig.

- Vinnova borde få ett rejält nationellt mikroelektronikprogram, säger Anders Sjölund på SSF.

Sven-Ingmar Ragnarsson håller med. Vinnova är vingklippt. Myndigheten saknar program för mikroelektronik och anslår inga pengar till grundforskningen.

Stiftelsen styr
Vetenskapsrådet, som står för cirka en tredjedel av den statliga forskningsfinansieringen i landet, delade i år inte ut mer än 11,2 miljoner till projekt som hamnar inom avdelningen elektronik, halvledarfysik, fotonik och elektroteknik.
Slutsatsen är att staten i princip bara bidrar med pengar till mikroelektronikforskningen via universitetens fakulteter idag. Men inte heller här finns det en underliggande strategi, eftersom högskolorna själva beslutar vilka forskargrupper som i slutänden ska få pengar.
Istället är det SSF som är huvudfinansiär av svensk mikroelektronikforskning och således den part som till stor del
styr forskningen idag. Det ekonomiska ansvaret hamnade hos stiftelsen när den tog över mikroelektronikprogrammet från dåvarande Nutek, numera Vinnova, för fem år sedan.
Stiftelsens grund utgörs av gamla löntagarfondpengar som den fick i uppgift att dela ut under ett antal år. Förra året beslutade dock stiftelsen att medlen ska disponeras under längre tid än planerat från början, vilket förstås minskar den årliga utdelningen. Detta tillsammans med det faktum att kapitalet till stor del utgörs av aktier som sjunkit i takt med börsen har gjort att SSF minskar sitt anslag med nära 40 miljoner
i år, till 99,5 miljoner.

Gör som finland
Det som gör situationen så akut just nu
är alltså den dåliga konjunkturen. Enligt officiell statistik satsar Sverige stora pengar på forskning och utveckling, närmare
4 procent av BNP. Kruxet är dock att
det främst är företagen som hittills stått för satsningen, hela 75 procent, medan staten och löntagarfondsstiftelserna stått för resten. Sammantaget slår detta hårt mot just mikroelektroniken eftersom den har stort beroende av Ericsson, ett företag i kris, samt börsberoende SSF.

- Nu när vi drar ner borde bollen kastas tillbaka till staten. Vi kan inte ta nationellt ansvar för forskningen, säger Anders Sjölund på SSF.

Resonemanget är på intet sätt nytt. Redan för tre år sedan flaggade SSF för minskade framtida anslag till forskning inom mikroelektronik. Stiftelsen föreslog då ett väsentligt större statligt engagemang via dåvarande forskningsråd eller Nutek. I samma veva kom Nutek med ett förslag på en nationell strategi för att stärka svensk elektronikindustri.

- Det programmet ledde inte till något speciellt utom att näringsdepartementet höll med om att det innehöll bra förslag, säger Sven-Ingmar Ragnarsson.

I somras uppdaterades rapporten, då kallat "Nationell strategi för utveckling av svensk elektronikbaserad industri". Där föreslår Vinnova ett insatsprogram för elektronik och mikroelektronik på drygt 1,8 miljarder kronor för de närmaste fem åren. Medräknat är då ett finansövertagande från SSF på 40 miljoner kronor per år. Den nya rapporten har presenterats för regeringen, men något förslag på konkret handling har ännu inte kommit.
Det många nu frågar sig, speciellt inom forskarleden, är om det måste bli total nationell katastrof innan något händer.

- Jag är rejält skrämd, säger professor Hannu Tenhunen på KTH.

- Det är inga problem att skala ner högskolan när industrin går bra, men det som händer nu drar oss tio år tillbaka i teknikutvecklingen under den närmaste tvåårsperioden.

Han menar att mikroelektronik har stor nationell relevans. Bevarar vi inte den kompetensen så kommer vi att ha problem i svensk industri framöver.
Likt andra pekar Hannu Tenhunen på grannlandet Finland vars industri drabbades hårt när Sovjet föll. Ur
krisen formade Finland ett vinnande koncept där staten, forskarsamhället och näringslivet drar åt samma håll.

- I Finland samlade man sig under statsministerns ledning med politiker och topparna från näringslivet och forskarvärlden. Man formade en politik för att vända landets ekonomiska utveckling med hjälp av forskning och utveckling, säger Sven-Ingmar Ragnarsson.

Resultatet är bland annat att Finland hade 30 procent större teknisk forskning, mätt i absoluta tal, än Sverige under 1999. Finland producerar dessutom fler doktorander per år än Sverige.
En motor i systemet är Tekes, den finländska motsvarigheten till Vinnova.

- Tekes har en budget på 3,7 miljarder kronor, varav informations- och kommunikationsteknologi ligger på 1,3 miljarder. Det kan jämföras med Vinnovas totala budget på en miljard kronor.

Smakar det så kostar det, kan man tycka. Fast enligt en studie från finska riksrevisionsverket och en färsk studie från Vinnova är inte den här typen av satsning en kostnad, utan en investering, eftersom avkastningen i form av industriell tillväxt ligger på runt 20 gånger.
Elektroniktidningen har i en veckas tid försökt få en politisk kommentar på frågan vilken strategi Sverige har för grundforskningen i mikroelektronik. Ingen på departementsnivå har kunnat förmedla en sådan vision. Istället hänvisar alla till forskningsminister Thomas Östros som inte vill kommentera.


Det går utför för anslagen



Stiftelsen för strategisk forskning är den största finansiären av mikroelektronikforskning i Sverige. Flertalet av programmen som stiftelsen anslår pengar till har fått kraftigt minskade anslag i år, medan många även avslutas vid årsskiftet. Nya program tar vid nästa år, men resultatet är att forskningen förlorat närmare 40 miljoner jämfört med i fjol.
Jämfört med 1980-talets Nationella Mikroelektronikprogram, NMP, och IT4-program är dagens anslag till elektronikforskningen är en droppe i havet. NMP omsatta cirka 150 miljoner per år och innehöll fyra delprogram som i huvudsak var statligt finansierade. IT4 omsatte 1 miljard kronor under fyra år, varav industrin stod för hälften.

Anna Wennberg