Bränsleceller skapar ström genom en kemisk reaktion. PEM-cellen är den enklaste typen. Här möts vätgas och syrgas och ombildar sig till vatten.
Strömkällan är vätets elektroner, som tvingas springa en omväg via koppartråden för att ombildningen ska kunna ske eftersom det mellan vätgasen och syrgasen ligger ett membran som bara släpper igenom vätejoner. Platina används som katalysator. Den hjälper till att både bryta sönder och sätta samman atomerna till nya molekyler.
I en direktmetanolcell används metanol i stället för vätgas, men reaktionen är i princip densamma. Fördelen är att metanol lagras lättare än vätgas.
En direktmetanolcell har en spänning på 0,5-0,8 volt, så seriekoppling krävs i batteriet. Urladdningsprofilen är rak - för en given last är spänningen konstant tills batteriet är tomt, vilket å andra sidan gör det svårt att indikera hur mycket laddning som finns kvar. Biprodukten vid reaktionen är trevlig: koldioxid och vatten.
Å andra sidan är metanol i sig ett gift. Där har direktetanolceller en fördel. Etanolcellen har samma teoretiska potential som metanol, men har inte utvecklats lika länge.
Det stora problemet med direktmetanol är att membranet läcker metanol.
- Membranet släpper igenom vatten och metanol är ganska likt vatten så det går lätt igenom och skapar en sorts "kemisk kortslutning", berättar Göran Lindbergh.
Ju mindre metanol membranet släpper igenom, desto högre blir metanolkoncentrationen som är direkt proportionell mot kapaciteten.
I hybridsystem, med små pumpar, fläktar och batterier kan koncentrationen höjas ända upp till 100 procent, enligt membrantillverkaren Polyfuel. Gränsen för passiva system ligger runt 40-60 procent med företagets membran, som finns i prover idag och kan massproduceras år 2005. Polyfuel ska levera membranet, inte egna batterier.
Jan Tångring