Sverige går nu i täten för en digital TV-revolution. Inget annat land i världen har givit politisk klarsignal för digitalisering av marknätet även om Storbritannien, Finland, Danmark, Spanien och USA också ligger nära beslut.

Teknikskiftet från analog till digital TV innebär ett kliv in i multimediasamhället. Sveriges cirka fyra miljoner TV-hushåll får åtta digitala TV-kanaler via marknätet 1998 och därmed är bollen i rullning.

På tio års sikt, när de analoga sändningarna avslutats, klarar marknätet att samtidigt sända cirka 300 Mbit/s till landets alla hushåll vilket ger upp till 50 digitala TV-kanaler liksom multimedia med video, data, text och ljud. Så ser den föreslagna utbyggnadsplanen ut.

Marknätet har flera viktiga kommersiella och tekniska fördelar jämfört med satellit och kabelnät. Eftersom marknätet är radiobaserat så kan det ge full hushållstäckning för lokala och regionala TV-kanaler. Marknätet klarar dessutom en rad andra tjänster som mobil och portabel mottagning samt interaktiva TV- tjänster.

Sammantaget är det därför sannolikt att marknätet blir det dominerande multimedianätet i framtiden, med större hushållstäckning än kablar och satelliter världen över.

Digitala TV-standarder för marknät, kabel-TV och satelliter har blivit klara på senare tid både i Europa och USA. Sverige och en handfull andra länder har snabbt utrett hur den nya tekniken skall införas i marknätet och produkter är under utveckling.



Europeisk standard


I Europa har länderna förbundit sig att införa digitala TV-standarder som utvecklats av organisationen Digital Video Broadcasting, DVB.

DVB har tagit ett helhetsgrepp om standardiseringen för alla TV-nät. Resultatet har blivit att samma standarder används på så många punkter som möjligt vid sändning via satellit, kabel-TV-nät, centralantenn eller marknät.

För dessa nät har DVB valt samma standard för bildformat, källkodning, multiplexering, kryptering och serviceinformation. Däremot används olika modulation och felkorrigering, här har valet styrts av vad som är bästa alternativ i olika distributionsnäten.

En av de viktigaste nyheterna med digital-TV är att TV-bolag och nätoperatörer kommer att använda ett övervakningssystem för att styra de digitala bitströmmarna. Det ger TV-bolagen möjlighet att i realtid paketera om sitt utbud, sända flera TV-kanaler, lägga till fler ljudkanaler eller datatjänster.

I den digitala TV-världen behöver TV-tittaren en mottagare som kan hantera hundratals kanaler och var och en av dessa TV-kanaler kan innehålla flera tjänster med video, ljud, data och text. Hur hittar Du i detta utbud?

Lösningen heter serviceinformation, SI. Serviceinformationen är standardiserad för att beskriva varje tjänst. Programföretagen sänder serviceinformationen kontinuerligt tillsammans med TV-tjänsten.

För programbolaget är SI ett instrument för att informera och sälja tjänster till tittaren. För TV-tittaren är SI ett informationssystem som gör det möjligt att navigera och välja i det stora utbudet. Serviceinformationen används även för interaktiva tjänster.



Smart mottagare


Den europeiska organisationen DVB har fastställt gemensamma minimikrav för hushållens TV-mottagare, som i Europa kallas IRD, Integrated Receiver-Decoder. Ett av kraven är att mottagaren har programvara för serviceinformationen. I allmänt tal kallas annars den digitala TV-mottagaren för set-top box. Men egentligen kan en set-top box innehålla vad som helst, även en analog TV- mottagare.

Den digitala TV-mottagaren, IRD:n, innehåller en eller flera kraftfulla processorer som klarar hanteringen av den digitala bitströmmen. Den tar emot enskilda multiplexerade bitströmmar med hastigheter mellan cirka 30 och 38 Mbit/s. Nyttolasten varierar i olika nät eftersom felkorrigeringsprotokoll tar olika stort utrymme.

Sammantaget är det dock så att skarp-TV, TV med hög upplösning och bred bild, kan överföras via alla slags nät till hushållen. TV-mottagaren kan utrustas med modem och en dataport.

Dataporten ger möjlighet att skicka bitströmmen vidare till en persondator och modemet klarar interaktiva TV- och datatjänster. Tack vare massproduktion beräknas priset för den digitala TV-mottagaren gå ned till några tusenlappar efter år 2000. Startpriset 1998 beräknas till cirka 5 000 kronor per enhet. Samma mottagare, IRD:n, kommer att säljas i över 40 länder i Europa.

På sikt kommer sannolikt en mottagare som tar emot signal från marknät, kabelnät och satellit. Kostnaden stiger då uppskattningsvis 30 till 50 procent per enhet. Den första generationen är dock avsedd enbart för ett enda nät.

Den mest omstridda frågan inom organisationen DVB gäller betal-TV. I de nya standarderna ingår specifikationer för åtkomstkontroll som gör det möjligt att sälja TV eller andra tjänster per månad, program eller minut. Den svenska regeringen efterlyser en standard som underlättar även för mindre TV-bolag att erbjuda betal-TV.

Den tekniska lösningen kan i så fall bli att utrusta varje mottagare med en plats för PCMCIA-kort för betaltjänster. TV-bolagen har olika PCMCIA-kort, ett för FilmNet, ett för TV 1000 och så vidare. Fördelen med en sådan lösning är att hushållen då bara behöver en TV-mottagare och lätt kan välja vilka TV-kanaler de vill abonnera på.

Denna modell strider dock mot den strategi som några av Europas stora mediaföretag tidigare stakade ut. De ville ha egna mottagare avsedda enbart för deras egna TV-kanaler.

Därmed kan de utestänga sina konkurrenter. Exakt vilken lösning som blir dominerande i Europa återstår därför att se.

Många av de nya TV-kanalerna kommer att finansieras med betal-TV så frågan är viktig både för mediaföretag och TV-tittare.

Göte Andersson