Intel har spelat sina kort väl. För första gången är det inte halvledartillverkarnas standardiseringsorgan, Jedec, som beslutat vilken DRAM- arkitektur som skall kliva in i nästa generation persondatorer. Istället är det Intel.
Inte sedan 1974, då Mostek introducerade sitt DRAM om 4 kbit, har ett enda företag i så hög grad bestämt vilket minne som hör framtiden till.
Intels makt ligger i att företaget är världens största tillverkare av kretspaket som sitter på datorns moderkort. Stödjer inte dessa kretsar en minnesarkitektur är den i praktiken död.
Självklart frågar man sig varför Intel har valt att stödja minnesarkitekturen från Rambus, ett litet amerikanskt företag, istället för SyncLink-konsortiets förslag.
Hög bandbredd, är svaret. Redan för tre år sedan insåg Intel att man kommer att behöva åtminstone 1,6 Gbyte/s i datorn under nästa år. Och för att säkert nå dit fanns det bara ett smart val: att tillsammans med ett företag försöka driva igenom en lovande minnesarkitektur medan övriga DRAM-tillverkare försökte nå samma mål parallellt.
På så sätt var Intel redan från början säker på att lyckas, även om Rambus hade misslyckats.