Häromveckan var jag på skidsemester i Härjedalsfjällen, och råkade då slå sönder bilnyckeln. Den satt i dörrlåset, skidorna stod lutade mot biltaket, och det bar sig inte bättre än att en skida ramlade och slog av nyckelns handtag. Då själva nyckelämnet var oskadat tänkte jag inte mer på saken, utan låste bilen och gav mig iväg mot pisten.
Efter en härlig skiddag var det så dags att åka tillbaka till den hyrda stugan. Skidor, pjäxor, barn och ryggsäckar stuvades in i bilen. Som inte ville starta. Ty i varje modern bilnyckel sitter ett litet chips, som ska hindra tjuvkoppling. Det chipset var nu borta.
Klockan var ungefär halv fem, fredag eftermiddag. Den lokala bilmekanikern var mycket vänlig, men kunde tyvärr inte erbjuda någon lösning. Att få fram en ny nyckel skulle ta två dagar.
Reservnyckeln fanns hemma i Stockholm, och att få den budad till Härjedalsfjällen skulle kosta ett par tusen kronor och krävde dessutom att nyckeln kunde forslas till Arlanda före klockan sex, vilket på den halvtimma som nu stod till buds var omöjligt.
Återstod Posten, vars tjänster på lördagar numera inte inbegriper lantbrevbäring. I Härjedalen är det mesta utanför Sveg betjänat av lantbrevbärare. Men fem minuter i sex lämnades i alla fall reservnyckeln in på ett postkontor i Stockholm i ett Ess-brev Kurir, adresserat till mig, Poste Restante, Sveg.
I lånad bil for jag tidigt lördag morgon de 17 milen till postkontoret i Sveg, dit nyckeln tack och lov hade anlänt. For sedan de 17 milen tillbaka, för att sedan anträda hemfärden på ytterligare 60 mil.
Sens moral: Man ska inte underskatta Posten. Och infrastrukturen när det gäller bilelektronik måste byggas ut. Men man ska inte bara vara arg på elektroniken: problemet varit så gott som olösligt utan ett annat elektronikfyllt hjälpmedel, nämligen mobiltelefonen. Många samtal blev det.
Nästa gång tar jag med mig en reservnyckel.