Siemens har bekymmer. Halvledarverksamheten går med jätteförlust, tågen likaså och mobiltelefonerna är för komplicerade.


För två år sedan var halvledarna den största vinstgeneratorn i den tyska elektrojätten Siemens, med ett överskott på närmare tre miljarder. I år levererar halvledarna ett underskott klart över fem miljar-der - siffrorna för det brutna verksamhetsåret till och med september 1998 presenteras den 4 november.

Då räknas bara underskottet i den operativa verksamheten. Därtill kommer kostnaden för avveckling av den bara drygt årsgamla fabriken i brittiska North Tyneside, likaså uppskattad till fem miljarder, varav en del belastar det nu gångna året.

Mobiltelefonerna genererar visserligen inga jätteförluster, men inte heller några nämnvärda vinster. Det är illa, eftersom detta är en profil- och framtidsprodukt. En förklaring som ofta framhävs är att Siemens gjort en strategisk miss då man satsat på alltför tekniskt avancerade apparater. Det har visat sig att tyskarna hellre väljer billiga, enkla apparater, och de märkesmedvetna hellre sneglar på Nokia och Ericsson.



Avfallsverk dyr affär


En annan hotande dyr historia är ett avfalls- och energiverk i Sydtyskland som arbetar med nyutvecklad pyrolysteknik. Det fungerar dåligt och läcker ibland farliga gaser. Det finns en risk att Siemens blir sittande på en investering på halvannan miljard och att rivningen drar ytterligare en halvmiljard.

Det finns dock hopp i mörkret. Delar av den vidlyftiga Siemensverksamheten går allt bättre. Telekommunikationsdelarna är klart positiva och inom medicintekniken registreras en "vändning till det bättre".

Men trots det är summeringen dyster. Vinsten för 1996/97 på 12,5 miljarder kronor rasar i år rejält. Målet, som satts upp internt, är en räntabilitet på 15 procent, något som skulle innebära en vinst i storleksordningen 25 miljarder. Det målet är långt borta, med all sannolikhet bortom det aviserade årtalet 2000.

Vad händer nu? Panik? Inte hos en stor, stark tysk hundrafemtioåring som Siemens.

- Nervösa är vi inte, sa von Pierer i början av året beträffande Asienkrisen.

- Men vi kan inte hålla på att bygga luftslott, sa han ett halvår senare om beslutet att stänga den åtta miljarder kronor dyra, av självaste drottning Elizabeth invigda brittiska minneschipsfabriken.

Den åtgärden räcker dock inte. Kapaciteten inom halvledarsektorn måste ner mer. Spekulationer finns om en nedläggning av den med IBM samägda fabriken i Essonnes utanför Paris.

- Inga beslut är tagna ännu, men vi vill avveckla tillverkningen av 16 Mbitminnen där, säger Gerhard Hegmann på Siemens i München till Elektroniktidningen.



Hoppet står till 64 Mbit DRAM


Man har en strategi som på två år ska räta upp halvledarverksamheten. I korthet kan den beskrivas som att man ska snabbt in i produktionen av 64 Mbit DRAM, satsning på intelligenta, användaranpassade kretsar och, trots allt, utbyggnad av ny produktionsteknik.

Utbyggnaden sker i Dresden, den också av politiska skäl "heliga" lokaliseringen på Siemenskartan, i form av en chipsfabrik med 300-millimetersteknik.

En trösterik produkt är chipskorten, som förra förra året sålde för 1,8 miljarder kronor men inom fem år anses ha en potential på 15 miljarder, enligt halvledaransvarige Ulrich Schumacher.

Om halvledarsidan uppvisar en tydlig strategi kan man inte säga detsamma om data- och telekomsektorerna. De ska vitaliseras med organisatoriska förändringar, främst genom att slå samman de båda till en jätteavdelning för information och kommunikation. Fördelen är till exempel volymfördelar vid köp av komponenter.

Men datadottern Siemens-Nixdorf ordineras motsatt princip: uppsplittring. Produktutveckling och produktion bryts ut i ett fristående bolag, skilt från marknadsföring och försäljning. Detta företag, vid namn PCS, är lika med den del som skulle sålts till dataföretaget Acer, vilket fick inställas på grund av sinande kassor i Korea.



Tågen långt ifrån på spåret


Ett annat sorgebarn är trafiktekniken. Chefen Wolfram O. Martinsen lovade i början på 1998 att fjolårets förlust på 850 miljoner kronor skulle vändas i vinst. Prognosen reviderades till förlust, "men lägre än fjolårets". Nu står det klart: förlusten blir större - upp till två och en halv miljard kronor, enligt tyska tidningsuppgifter.

Grundproblemet är också här generell överkapacitet, pressade priser, forcerad produktutveckling och ofärdiga tåg som leder till regresskrav, så som med ett kontingent diesellok till norska järnvägen.

Att konkurrenten Adtranz, ABB:s och Daimlerkoncernens gemensamma tågbolag, har liknande problem är en klen tröst.



Budgetmissare får sparken


Det första drastiska beslutet blev att chefen Martinsen fick gå. Helt, inte ens befordras snett upp till vänster, vilket annars inte är ovanligt i denna koncern. Därmed har von Pierer statuerat exempel.

Hädanefter ska han hålla rigorösa kvartalssamtal med koncernledningen och cheferna för de 16 verksamhetsområdena. Det område som har sämst siffror står först på dagordningen, den som missar budgeten två gånger i rad förlorar jobbet.

Ute i organisationen ska de friska vindarna och den skärpta koncentrationen åstadkommas med ett reformprogram kallat Top. Det är nya tongångar i företaget som för inte allför längesen fortfarande hade en både familjär och statsnära - i båda fallen trygghetsskapande - karaktär.

Samtidigt har målsättningen ändrats en nyans. Istället för att till varje pris ge momentan aktieägartillfredsställelse prioriteras nu värdetillväxt. Världen ska fatta att Siemensaktien innehåller värden som varar och ger framtida vinster.

Ett par färska satsningar kan tjäna som exempel: För två månader sedan slogs Siemens kraftverksdivision ihop med Westinghouse, blev därmed störst i sin bransch och har bland annat glimrande affärsutsikter i USA. Den 1 oktober införlivades schweiziska Elektrowatt och blev grundstommen i Siemens Building Technology, ett nytt affärsområde med 30 000 anställda och goda tillväxtchanser.

Men marknaden är svårflirtad. Siemensaktien tappar sedan flera år mot det tyska aktieindexet DAX och har detta år rasat från årsbästa 137 till under 80 D- mark.

Lars-Gunnar Larsson

Frilansjournalist