Sverige har goda förutsättningar för att tillverka elektronik. Men vad som fattas, det är verkställande direktörer med djup förståelse om produktion. Det säger Hans Danielsson, svensk veteran när det gäller elektronikproduktion och ytmontering.

Hans Danielsson var först i Sverige med att ytmontera. Det var i slutet på 1970- talet, då han utvecklade byggsättet till Dator 80. Systemet skulle sitta i det nya stridsflygplan som så småningom blev Jas Gripen.

En rad förvecklingar gjorde att det till sist inte blev Saab som fick bygga datorn i Jas. Hans Danielsson fortsatte att utveckla nya byggsätt, som chef för företagets tjockfilmsverksamhet i Linköping.

Idag är han 61 år och driver en egen konsultfirma efter närmare tre decennier på Saab. Han har också ett brett kontaktnät inom internationell elektronikindustri.

Nyligen kom hans bok "Surface Mount Technology with Fine Pitch Components" ut på ett internationellt förlag. Den är i första hand en handbok som ger en teoretisk bakgrund till de processer som används vid ytmontering.

Men den är också en debattbok. Hans Danielsson hävdar att de högsta cheferna i företagen allt för sällan förstår vilka förutsättningar som gäller för produktionen.

- Direktören måste vara medveten om att hans lön är beroende av att maskinoperatörerna kan sina saker.

Varför skall vi tillverka elektronik i Sverige? Är inte systemtillverkning och programutveckling en bättre inriktning?

- Idag måste ett företag själv generera pengar för att täcka kostnaderna för sin utveckling. Man får inte längre några utvecklingsuppdrag av staten, den tiden är förbi.

Utvecklingskostnaderna måste tas igen på tillverkning av ett stort antal enheter. Och har företaget ingen produktionsavdelning som kan tillverka till rätt pris, då har det inte längre någon framtid.

Vilka möjligheter har Sverige att vara konkurrenskraftigt när det gäller elektroniktillverkning i stora volymer.

- Vi har alltid slagit oss för bröstet och sagt att vi skall ägna oss åt högteknologi. Om det är det något som är högteknologi så är det elektronikproduktion i stora volymer. I en ytmonteringsprocess ingår ett 30-tal komplexa parametrar.

Vi har ju välutbildade operatörer, de har gått minst gymnasieskola och kan språk. De är lite uppkäftiga och accepterar inte vad som helst.

- Men det gäller att ha rätt chefer. I Japan blir ingen direktör med mindre att han varit produktionschef och har lärt sig att det är tillverkningen som företaget lever på.

Om det är något som saknas i landet så är det verkställande direktörer med djup förståelse om produktion.

- Cheferna måste förstå att när företaget tar i bruk ny teknik så innebär det ett tålmodigt och långsamt gnetande för att få utbytet i varje processteg bättre och bättre. Det är inget man bygger upp eller river ner över en natt.

Hur konkurrenskraftig är svensk tillverkning?

- Jag tror att vi är väldigt konkurrenskraftiga idag. Lönerna är relativt låga och personalen har god kompetens.

När det gäller tillgången på komponenter ligger vi bra till. Sverige och Norden har länge varit en testmarknad för nya komponenter för japansk och amerikansk halvledarindustri.

Hur skall staten hjälpa till i den här processen?

- Det bästa staten kan göra är att gå ifrån den naiva tron att om man bara har forskare med i bilden då skapas groddföretag och sysselsättning. Jag anser att det är om inte helt fel, så i alla fall otillräckligt.

Högskolorna borde hålla på med mer praktiskt anknuten verksamhet än vad de gör idag, exempelvis inom området mikroelektronik, där byggsätt borde vara ett av de viktigaste tillämpningarna

Det är närmast skandal att man först i år börjar utbilda inom elektronikproduktion. Den utbildning som Chalmers nu kommer att driva borde ha startat för många år sedan.

En sådan verksamhet som IVF sysslar med är mycket bra. Den borde förstärkas med IVF-verksamhet på elektronikområdet på fler orter.

Har vi något att lära av andra länder?

- Se på Finlands sätt att starta från ingenting och få fram en mycket konkurrenskraftig verksamhet på elektronikområdet. Man satsar på tillämpad forskning inom områden som är intressanta för finsk elektronikindustri och för Nokia. Inte forskning för dess egen skull.

Korea har också mycket målmedvetet byggt upp sin elektronikindustri.

Hur ser framtidens byggsätt ut?

- Det kommer inte att finnas ett byggsätt utan flera. Men gemensamt för dem alla är att man måste ta hänsyn till hur det ser ut idag och göra en stegvis övergång.

- Keramiska material kommer att kunna användas i volymtillämpningar om några år, i mobiltelefoner till exempel. Men idag kan man inte tillverka så stora keramikpaneler som behövs. Men här pågår en utveckling åt rätt håll.

- Keramer är dessutom intressanta som bärare eftersom man kan integrera komponenter som kapacitanser, induktanser och filter i dem.

- En annan viktig orsak till att keramik blir vanligare i framtiden är miljöaspekten. Det finns inga avfallsproblem med keramik. Det är bara att mala sönder plattan, separera materialet och återanvända.

Men visst kommer mönsterkort av glasfiberepoxi och varianter av det att leva kvar väldigt länge till.

Vad händer på kapslingssidan?

- Jag hade väntat mig att BGA-kapslarna skulle ha haft ett mycket större genomslag idag. Men det verkar som man inte kan komma överens om en gemensam standard.

När det gäller de nya chip-size kapslarna verkar det vara samma sak där. Idag finns tio, femton olika förslag på olika chip-size-kapslar. Därför tror jag att nakna chips blir det vanliga, också av kostnadsskäl.

Kan man sammanfatta din bok i en mening: 100 procent felfria system i tillverkningen är enda vägen till framgång?

- Ja, så långt når man ju aldrig. Men alla i företaget måste veta att det är därhän man strävar. Framför allt ledningen. Det är utbytet i processen som är nyckeln till framgång.

Mats Udikas