Branschsällskapet IM-föreningen har funnits nästan lika länge som det sålts elektronik i Sverige. Föreningen bildades för att organisera branschens första mässa, i Kungliga Tennishallen på hösten 1947, och har sedan dess varit det naturliga navet för de flesta som säljer produkter för elektronik och automation i Sverige. Och branschmässor har genom åren varit föreningens viktigaste samlingspunkt, även om det praktiska sedan länge sköts av mässproffsen på Stockholmsmässan i Älvsjö respektive Svenska Mässan i Göteborg.

Lena Norder Född 1961 Sedan maj 2000 vd för IM-föreningen, en branschförening med cirka 100 medlemsföretag inom elektronik och automation. Har tidigare jobbat med affärsutveckling av e-handel på Posten och byggt upp EDI-föreningen i Sverige. Är utbildad systemvetare. Bor i Stockholm.

- Men dagens ordning är inte riktigt bra. Ur branschens synvinkel vore det bäst om mässorna hade samma namn och ägde rum vid en fast återkommande tidpunkt. Det vore en bättre plattform för att locka fler besökare i de målgrupper vi vill nå, säger Lena Norder, IM-föreningens vd.

Hon menar att i nuläget, där en mässa går i Stockholm vart tredje år i februari och en annan mässa går i Göteborg vart tredje år i september, så går alldeles för mycket energi åt till att tala om att mässan över huvud taget äger rum. Att mässorna därtill har olika namn - Elektronik/EP respektive Electronix - gör inte saken bättre.

- Vi har försökt kommunicera vår vilja med mässbolagen. Men vi märker att de är två konkurrenter, och det är inte lätt att få dem att samverka. Fast jag hoppas vi kan sätta oss ned vid samma bord och lösa frågan, för den här typen av splittrande konkurrens gagnar inte branschen, säger hon.

Att mässverkligheten inte ser ut som hon och IM vill har många skäl. Ett är att föreningen varken varit tydlig eller entydig i sitt budskap. Vilket i sin tur beror föreningens sektioner historiskt varit starkare och mer aktiva än moderorganisationer.

Föreningen i en brytningstid

Efter IT-bubblan gjorde föreningen dock en del jobb centralt - man tog fram ett antal framtidsscenarior för att inte stå lika handfallet oförberedd vid nästa konjunkturändring, och stämde av dem mot industrin. Det jobbet gav mersmak, och under det senaste året har IM-föreningen engagerat sig i en rad branschövergripande frågor, som EU-direktiven RoHS och Weee samt Vinnovas arbete med en strategi för elektronikområdet. Lena Norders ambition är att ännu mer ska göras centralt, för att utnyttja föreningens totala styrka.

IM-föreningen IM-föreningen, grundad 1947, består av ett hundratal företag i Sverige som säljer produkter och i viss mån även tjänster inom de sex områdena elektronikkomponenter, test- och mätinstrument, inbyggda system, utrustning för elektronikproduktion, industriautomation samt fastighetsautomation. Företagen inom vart och ett av dessa områden bildar en sektion inom IM, vars ordförande även sitter i föreningens styrelse. Föreningen deltar aktivt i planering och genomförande av mässor och konferenser, sammanställer marknadsdata för de medlemmar som ger ut data om sig själva samt driver andra branschgemensamma frågor. Medlemmarna betalar mellan 8000 och 24 000 kronor per år i medlemsavgift, och får förutom medlemsskapet även rabatter på en del mässor, försäkringar hotell och biluthyrning. Större delen av det praktiska arbetet sköts av ett kansli i Stockholm där Lena Norder är vd. Förr var föreningens fullständiga namn ”Svenska Leverantörföreningen för Instrumentering, Mätteknik och Komponenter”. Sedan hösten 2005 är dock IM-föreningen även sällskapets officiella namn.

- Föreningen står i en brytningstid just nu. Det finns flera områden där vi borde skifta över, bli mer extroverta och gå åt lobbyinghållet. Vi har precis skrivit en affärsplan - faktiskt första gången det görs i föreningens nästan 60-åriga historia - med en rad aktiviteter som kräver ökat centralt engagemang, säger hon.

Förutom att driva en tydligare linje gentemot mässarrangörerna står det i affärsplanen att IM ska arbeta för gemensamma frågor, exempelvis produktion i Sverige. På agendan finns även direktiv och lagar, samt ägna sig åt ledarskapsfrågor och internationellt utbyte. Ökat samarbete med andra föreningar, som Elektronikindustriföreningen, EIF, finns också med på agendan.

Samarbetet med EIF är inte okontroversiellt - traditionellt finns ju ett motsatsförhållande mellan EIF som köpare och IM-föreningen som säljare av produkter.

- Visst kan vi vara olika parter, men vi har allt att vinna på att samarbeta. Kan vi hjälpas åt att hjälpa slutkunden, sträva uppåt i värdekedjan och få 1+1 att bli 3, då vinner vi alla på det.

Hon medger att det idag inte finns någon strategi för EIF-samarbetet, och inte heller någon ”best practice” eller liknande. Men några gemensamma möten har genomförts, bland annat om produktion i Sverige. Och viljan finns, och kontaktytorna är goda, inte minst eftersom föreningarnas kansli sitter i samma korridor.

Ett annat viktigt område för IM är affärsjuridik där IM som exempel har goda erfarenheter av att hjälpa sina medlemmar med att hävda 30 dagars betalningstid.

- Vi har ett färdigformulerat brev där vi vänligt men tydligt argumenterar varför parter vinner på att hålla sig till praxisen 30 dagar. Det brevet har haft god effekt i flera fall. Och här har vi stöd av EU, som redan 2002 slog fast att det är 30 dagars betalningstid som gäller om man inte kommit fram till något annat, berättar hon.

Fler medlemmar ger mer resurser

Att omsätta den nyskrivna affärsplanen i handling går förstås inte av sig självt. Många av idéerna och ambitionerna kräver mer resurser än vad föreningen disponerar idag. Kansliet, föreningens styrelse och olika arbetsgrupper gör visserligen en hel del jobb, men mer måste till. Och att öka resurserna genom att höja medlemsavgiften, som idag ligger mellan 9 000 och 29 000 kronor beroende på företagsstorlek, är enligt Lena ingen framkomlig väg.

- Vi måste helt klart bli fler. Jag tror att 150 medlemmar är fullt realistiskt. Då kan vi få de resurser som behövs, och dit kan vi nå med ”mun-mot-mun-metoden”, att folk tar med sina kollegor på möten, och med uppsökande verksamhet, säger hon.

Det uttalade målet är att ha medlemmar som tillsammans står för 80 procent av omsättningen i varje segment. För att uppnå det målet måste dock branschen kartläggas bättre. Idag kan varken Lena Norder eller någon annan inom IM-föreningen med säkerhet säga hur stor branschen är, så 80-procentsmålet är aningen abstrakt.

- Men vi saknar inget av de största företagen i någon av sektionerna. Jag gissar att sektionerna täcker 50 till 90 procent av sina nischer - fastighetsautomation ligger nog högst medan inbyggda system och komponentleverantörerna har flest nya att värva.

En hittills olöst fråga är hur IM-föreningen ska ställa sig till konsultföretag. I affärsplanen står tydligt att medlemmarna kan vara leverantörer av såväl produkter som tjänster. Men om de rena tjänsteleverantörerna ska insorteras i dagens sektioner eller bilda eget är inget man har bestämt.

Vad föreningen inte ska ägna sig åt är inte heller definierat. Arbetsgivarfrågor ska man inte ägna sig åt - där råder enighet - men i övrigt är gränsen inte alls stringent definierad. Varken utbildningsfrågor eller industripolitik är främmande för Lena Norder, tvärtom intensifieras hennes tonfall när utbildningspolitiken kommer på tal.

- Branschen har många gånger sagt att den saknar det 4-åriga tekniska gymnasiet. Den utbildningen var på lagom hög nivå. Alla kan inte vara civilingenjörer, och någon stor efterfrågan på högskoleingenjörer har jag inte märkt, konstaterar hon.

Hon menar också att en utökad satsning på praktik och lärlingsutbildningar borde ha högre prioritet än att utveckla högskoleingenjörsutbildningen till att fylla tomrummet efter det tekniska gymnasiet.

- Alla ungdomar passar inte för högskoleförberedande studier. Och de som har skickligheten mera i händerna behöver höra att det är fint att jobba, inte att forskning och akademisk utbildning är det enda som gäller. De behöver få reda på de möjligheter som finns i industrin, och att arbetsmiljön där är mycket bra. Teknikvärlden har fått en så tokig image!

- Och när produktion flyttar ut från Sverige utan att ministrarna blir oroliga - då undrar jag hur i helsefyr det är fatt. Det krävs större medvetenhet, kunskap och engagemang säger hon med stark emfas.

Att företrädare för regering och myndigheter många gånger har en felaktig uppfattning om elektronikområdet inger knappast optimism, menar hon. Vidden av bristerna fick hon insyn i under arbetet med Vinnovas elektronikstrategi, där hon själv satt med i en av arbetsgrupperna.

- Det märktes då att många i myndighetssverige hade dragit likhetstecken mellan elektronik och telekom. Och även om de tack vare olika EU-program hade hört talas om inbyggda system så hade de inte fullt insett konsekvensen att så gott som all industri berörs av elektronik idag.

Samtidigt berömmer hon myndigheten för att den orkade genomföra strategiprojektet på det sätt man gjorde.

- Vinnovas upplägg var modigt. De lyckades genomföra bra grupparbeten med 50-60 personer och få ut ett vettigt resultat. De hade lika gärna kunnat gå till de fem de känner bäst och sen säga att ”alla tycker nog som vi”, men det gjorde de inte.

- Och det var mycket glädjande attse hur mycket engagemang som finns på många håll för elektronikbranschen. Det var ett värdefullt resultat i sig, säger hon.

Mässorna måste affärsutvecklas

Strategiarbeten, samarbeten och affärsplaner till trots - när allt kommer omkring är det mässor som är och förblir kärnverksamheten för IM-föreningen. Och här medger hon att det bland föreningens medlemmar finns olika åsikter huruvida Sverige behöver en elektronikmässa varje eller vartannat år. Att alternera mellan Stockholm och Göteborg är man dock överens om. Liksom att mässan behöver affärsutvecklas.

- Som det nu är blir det lätt bara ”mer av samma”, det är montrar, seminarier och kanske någon paneldebatt. Det mässan är unik på - det är mötena. Med alla dessa människor på samma ställe så måste man kunna utveckla själva mötesplatserna och hitta fler former för affärsmöten. Det ska bli spännande att se hur initiativet med matchmaking fungerar i Göteborg i höst, säger hon.

Det faktum att många medlemmar har åkt hem missnöjda från de senaste mässorna tycker hon dock inte enbart mässarrangörerna kan lastas för. Det handlar även om dåligt förberedda utställare.

- Det går inte bara att ställa ut dojorna i korridoren och hoppas att någon snubblar in. Ska en mässa bli bra måste man som utställare vara taggad och ha tydliga mål, som man sedan följer upp. Då slipper man diffusa mått som att det var ”tunt i gångarna” eller att det var ”bra tryck”. De som är nöjdast efter mässan är de som förberett sig bäst, så enkelt är det, säger hon.

Se där en sanning att ta till sig inför Electronix i september.