Under de kommande tio åren kommer EU att lägga 1,19 miljarder euro på forskning i Human Brain Project. Det annonserades i januari. Tre månader senare kom USA:s svar – projektet Brain Activity Map räknas göra av med tre miljarder dollar under samma tidsrymd.

Anslagen kan ses på kulmen av en mångårig utveckling där allt mer forskningspengar pumpats in i neuroforskning.

Neuropsykologi, neurolingvistik och komputationell psykologi får anslag till projekt som lovar nya insikter i allt från ekonomi och politik till litteratur och religion med hjälp av neurovetenskapliga verktyg.

Brittiska hjärnsimulatorn Spinnaker finns bland projekten som finansieras av Human Brain Project.

Också elektronikbranschen får anslag  – Human Brain-projektet ger anslag till bland annat robotik, superdatorforskning och neuronhärmande strukturer i kisel.

Är pengaströmmen till kognitiv neurovetenskap ett exempel på en ”forskningsbubbla”? Den frågan ställer två danska forskare i en artikel i den vetenskapliga tidskriften Philosophy and Technology.

När pengar görs tillgängliga för ett visst forskningsområde, frestas forskare att anpassa sina projekt för att de ska kunna ta del av dessa pengar.

Därpå följer ett ökande antal publiceringar av artiklar inom området. Vilket i sin tur skapar känslan av att området är viktigt – och så får området ännu mer pengar.

– När forskare istället för att följa sina egna ingivelser, härmar vad andra forskare gör, skapas ett slags lämmeltåg där alla publicerar sig i samma journaler och ansöker om forskningsmedel för samma typ av projekt, skriver forskarna i artikeln.

Den här sortens anpassningar och återkopplingar är några av de mekanismer som forskarna ser kan blåsa upp en forskningsbubbla – det vill säga att mer pengar pumpas in än vad som är motiverat med tanke på den avkastning som projekten kommer att ge.

De danska forskarna jämför processen med en finansbubbla – forskningsområdet är ett ”investeringsobjekt” som lockar till sig kapital. Forskarna är ”spekulanter” som anpassar sina ämnen för att kunna ta del av kapitalet.

Enligt forskarna förekommer den här typen av bubblor i den vetenskapliga världen.

Också andra fenomen kan hjälpa till att blåsa upp bubblan – som  frestelsen för forskarna att låta sig styras av andra ideal än de rent vetenskapliga.
 
Förr i tiden var forskarens kapital vederbörandes renommé som forskare. Idag värderas forskaren i stor utsträckning efter hur mycket anslag den kan binda upp till sig.

– Därmed försvinner intresset bland forskarna på att lägga tid på problem som ligger utanför huvudfåran, säger en av forskarna, professor Vincent Hendricks.

Också irrationella sociala beteendemönster kan ha betydelse.

– Varje enskild forskare och policymakare kanske själv hyser tvivel om de utfästelser som görs inom ett visst forskningsprogram. Samtidigt tror hon själv felaktigt att alla andra är övertygade om områdets vederhäftighet. Och så skapas ett kollektivt stöd för programmet.

Den sortens stöd kallas pluralistic ignorance – kollektiv okunnighet. Andra står vid sidan av och säger ingenting, och ger därmed sitt tysta stöd – det kallas åskådareffekten. Den här typen av fenomen har konstaterats inom socialpsykologin – och är allmängods i sagan om kejsarens nya kläder.

Forskarna betonar att deras analys inte innebär någon kritik mot neurovetenskap i sig. De valde att titta på neurovetenskap eftersom det är en aktuell trend.

– Vi tar också upp 90-talets ”nano” och "AI” i artikeln, och det kan finnas många fler exempel, säger Vincent Hendricks.

De säger inte ens tvärsäkert att det existerar en neurovetenskapsbubbla. Budskapet är att de stora förhoppningar som knyts till ämnet, det stora kapital som investeras, och mekanismerna som styr forskningen utgör en grogrund för en bubbla.

Forskningsbubblor brister till slut enligt forskarna. Det ligger trots allt i vetenskapens natur att utvärdera och överge villospår, även om det kan ta tid.

– En vetenskaplig bubbla spricker när programmets förklaringsmodeller utsätts för prövning.

Problemet är att bubblan dränerat forskningssystemet på resurser. Och de fortsätter att kosta resurser efter att bubblan brustit – professurer som tillsats under bubblan försvinner inte när bubblan brister. Inte heller avvecklas konferenser, stipendier och tidskrifter som startats.

Forskningen inom Artificell intelligens drabbades av ett bakslag efter att ha gjort stora utfästelser om genombrott på 50-talet. Kanske är neurovetenskaplig forskning nu på väg mot samma bakslag? Projekt har lovat genombrott och omvälvningar som fortfarande inte levererats. Och forskning som påstått sig ha nått resultat har visat sig brista i sin statistiska analys.

Den danska forskarna enkla tips till forskningsvärlden: sprid riskerna och investera i många forskningsområden istället för i ett fåtal trender. Och var skeptiskt mot projekt som gör stora utfästelser.